Svart - och det gör en glad

JAN ARNALD om talangen som blivit en mästare

Precis som i idrottens värld finns det i litteraturens naturbegåvningar och träningsprodukter. Naturbegåvningarna skriver som regel sin bästa bok först, den slår igenom med buller och bång, och sedan försvinner författaren in i tomheten (eller myten, vilket i det här fallet är ungefär samma sak). Träningsprodukterna, däremot, skriver bättre och bättre böcker, ofta efter en ganska trög start, och segar sig långsamt, i bok efter bok, fram mot mästerskapet.

På åttiotalet var Ulf Eriksson naturbegåvningen, det allvarsamma unga lyrikgeniet i den starka generationen född mot femtiotalets slut. Men nu, drygt tjugo böcker senare, inser jag att han i minst lika hög grad är en träningsprodukt. Hans så gott som årligen utkommande böcker leder hela tiden vidare, öppnar nya rymder, vidgar synfältet och finslipar stilen.

Att han nu har nått ett slags mästerskap torde inte innebära att han lägger ner den oförtröttliga pennan - det öppnas hela tiden nya rymder att utforska - men faktum är att hans två senaste böcker helt enkelt är hans bästa. Förra årets lyriska hommage till den döde fadern, Rymdens vila, förde in en ny nerv i hans poesi, och årets novellsamling, Beröring under oväder, är novellkonst när den är som bäst. Det vill säga ogripbar i sin koncentrerade konkretion.

Jag har vid ett tidigare tillfälle försökt beskriva Ulf Erikssons utveckling i termer av en sorts "andra enkelhet", en återerövrad klarhet på andra sidan dunklet, en enkelhet som bär den föregående komplikationen inom sig. I ljuset av hans senaste böcker tycks mig beskrivningen vara otillräcklig, kanske direkt missvisande. Om inte "avslappning" lät så bisarrt i samband med en så utpräglad träningsnarkoman som Ulf Eriksson och i samband med så täta, koncentrerade, explosiva texter skulle jag kanske våga mig på den termen: ett skrivande som känns alltmer avslappnat.

Vilket inte får förväxlas med lättja. Hans skrivande är avslappnat i en sorts lugn förvissning om att allt är möjligt, att han kan ro vad som helst i land. Och djupen, komplikationerna, som han aldrig viker en tum från, infinner sig med en allt vildare och samtidigt allt coolare självklarhet, utan minsta spår av kramp. Han kastar om korten, vrider perspektiven ur led, ägnar sig åt litterär akrobatik i den högre skolan - allt utan att läsaren bryr sig om att märka det. Det är så självklart.

Beröring under oväder handlar om det främmande. Novellerna rör sig i relativt ordinära vardagssituationer - det är bara det att allt i grunden är främmande för oss, allt i hela världen, vi själva och de andra. Och det är en befrielse. För det är motgiftet mot vaneseendet - det hjälper oss att hela tiden förbli lika nyfikna på och förvånade över livets märkliga vändningar.

Människor möts, vägar korsas på outgrundligt vis, för ett kort ögonblick kan vi beröra varandra, beröring under oväder, men författarskapets tragiska grund (som förvisso blir alltmer komisk) är att vi trots allt aldrig riktigt klarar av att träda utöver oss själva. Hans karaktärer förblir flugor i jagets nät. Och ändå är varje litet ögonblick en möjlighet.

När Ulf Eriksson gör den paradoxen livgivande, när varje försök att faktiskt nå den andre havererar med ett slags lycka över att ändå ha försökt, blir han direkt hoppingivande. Man blir helt enkelt glad av att läsa honom. Inte minst när han är som mörkast.

Kan en författare få en läsare att känna sig sedd?

Noveller

Jan Arnald (kultur@aftonbladet.se)