Dag Solstads trilogi bildar ett storverk
”Tredje, och sista, romanen om Bjørn Hansen” ringar in människans räddningslöshet
Publicerad 2022-10-25
Det blev inget Nobelpris till Dag Solstad, men en översättning av hans senaste roman är ju bättre nyheter. Tredje, och sista, romanen om Bjørn Hansen är just vad titeln säger: den tredje delen av en trilogi vars två första delar gavs ut i en volym av Ordfront för tio år sedan. Fast är detta verkligen en roman? Är det inte snarare en novell, eller möjligen den sista delen av en enda roman, vars första delar kom ut på norska redan 1992 och 2009?
I vilket fall som helst rekommenderar jag den intresserade att läsa de två första delarna först. Stående för sig själv kan denna sista del framstå som något tunn i både bokstavlig och bildlig bemärkelse. Tillsammans bildar de däremot ett storverk.
Bjørn Hansen, eller ”Bj. Hansen” som han nu beskriver sig, är en 77-årig åldring som lever ensam med sina böcker i ett torftigt kyffe på Grønland i centrala Oslo. Ibland går han ut för att handla mat. Ibland tar han en tur på spårvagnen, så länge biljetten tillåter. Annars sitter han mest och tänker tillbaka. Så en dag står hans sonson, som han aldrig träffat, i lägenheten tillsammans med sin mor. Eftersom han ska börja läsa på universitetet behöver han någonstans att bo. Bj Hansens etta får duga. Och därmed är dödläget brutet.
Ett drag som utmärker Solstads romaner är att stort och smått behandlas på samma sätt. Spårvagnstaxan i Oslo, eller varvtiderna i ett norskt skridskomästerskap på 1960-talet kan få större utrymme än huvudpersonens skilsmässor. Medan de flesta romaner idag tecknar en viss individs medvetande i tron att det är särskilt intressant, är det som om Solstad säger att individen inte är intressantare än något annat. Det är ganska befriande.
Här finns också ett mediterande över dödens obarmhärtighet
Även om Solstads huvudpersoner – som Bj. Hansen – är särlingar med en fri vilja, så framstår de också alltid som effekter av större krafter. I den första delen lockades Bjørn Hansen, en nyskild stadskamrer i Kongsberg, in i ett spektakulärt försäkringsbedrägeri som gick ut på att han simulerade förlamad. I den andra delen var han en dömd bedragare på obekvämt besök i sonens borgerliga familjeidyll i småstaden Bø i Telemark. Och nu är han alltså farfar med en inneboende sonson som betraktar honom som en spännande upprorsman.
I mina ögon är den andra delens komiska skildring av medelklassritualerna i Bø trilogins höjdpunkt. Den sista delen är mildare, utan den förra delens främmandegörande kraft, som om boken speglade ett åldrande genom sin stil. Här finns också ett mediterande över dödens obarmhärtighet. ”Det finns ingen frälsning eftersom jag inte tror på Gud” tänker Bj. Hansen. Och samtidigt är det bara ”inför denne Gud, som jag inte tror på, som jag kan säga det.” Det är den moderna människans räddningslöshet som ringas in. Men kanske också den moderna romanens möjlighet att tillhandahålla ett slags frälsning trots allt.
