En sorglig historia!

GÖRAN HÄGG om ämnet historiehatarna gjort allt för att förstöra: kursplanerna är snömos och betygen orättvisa. Och böckerna...? Tur att åtminstone vissa kan återvinnas, skriver Hägg.

Historieintresset hos vanliga läsare bara växer. Men i skolan är historia sen 40 år tillbaka ett problemämne. Många skolreformatorer hatade historia. De verkade tro att de unga kunde smittas av gamla tiders osunda värderingar. För drygt 20 år sen lyckades man faktiskt avskaffa historia i grundskolans läroplan. Men ämnet fortsatte att läsas ändå och kom snart även officiellt tillbaka.

I gymnasiet är situationen förvirrad. Historia är "karaktärsämne", vilket betyder att det bara läses på vissa program. Samtidigt har man efter decenniers försök äntligen lyckats hitta ett sätt att förstöra ämnets inre sammanhang. Samma sorts pedagoger som velat förbjuda historia anser att det är extra skadligt för ungdomar att läsa om händelser i tidsordning som man gör i vanliga historiska böcker. (Jag själv har en gång tvingats leda en universitetskurs där vi läste litteraturhistorien BAKLÄNGES för att inte utsätta studenterna för kronologi i normal mening.)

Således finns för tillfället tre gymnasiekurser A, B, och C, som kan läsas och kombineras lite olika på olika program, allt för att det inte ska gå att läsa i normal tidsordning. I stället ska helst projektarbete kring mediala modefrågor, "teman", utbryta.

Emellertid är det tydligen meningen att detta än en gång ska ändras. Historia ska bli "kärnämne" och läsas i ordnade former av alla gymnasieelever. Inför detta känns det extra angeläget att titta på just gymnasiets historiekurs och historieböcker.

Kursplanerna för historia är i svår konkurrens de luddigaste och innehållstommaste i det svenska skolväsendet. Mest förbluffande är att de inte innehåller en enda vink om VAD man ska läsa om. Inte ett ord om händelser, rörelser, problem, skeden eller människor i svensk eller internationell historia, nyss eller för längesedan.

Det är onekligen bisarrt att vi här i landet har fått ett speciellt statligt verk med uppgift att upplysa unga människor om förintelsen, medan det samtidigt anses fel eller omöjligt att föreskriva att den ska behandlas i skolans historieundervisning!

I stället serveras djupsinnigheter som: "Ämnet syftar till att stimulera elevernas nyfikenhet och lust att vidga sin omvärld i en tidsdimension." Bara nyfikenhet och lust? Varför inte också göra själva grejen? Eller: "Skolan skall i sin undervisning i historia sträva efter att eleven på basis av det historiska arvet utvecklar en trygg och demokratisk identitet." Kan identitet vara demokratisk? Blir man trygg av att läsa om digerdöden och förintelsen? Om inte, är det då fel på undervisningen? Eller: "Ämnet möjliggör inlevelse i gångna tider varigenom ett historiskt sinne kan utvecklas." Tja, man blir onekligen blöt av att bada också.

Ännu konstigare är betygskriterierna. Hur är den lärare funtad som kan skilja på:

"Eleven använder frekventa epokbegrepp och andra centrala historiska begrepp." (Godkänd.) "Eleven visar med hjälp av centrala begrepp på förändringar i den historiska processen." (Väl godkänd.) "Eleven utgår från centrala historiska begrepp för att klarlägga förutsättningar och drivkrafter för människor och samhällen." (Mycket väl godkänd.)

Det är inte konstigt att betygsinflation och orättvisor tycks ha uppkommit. Med stöd i kursplanen skulle man antagligen helt kunna ställa in undervisningen och utifrån betygskriterierna köpa sig elevernas samtycke genom att ge alla "mycket väl godkänd". Jag vägrar dock tro på rykten man ibland hör om att sådant förekommer.

Vill man tänka positivt kan man väl i stället se det som att den kunnige och ansvarskännande läraren ostörd av kursplanens snömos kan göra sin verksamhet hur bra som helst. Med hjälp av bra läroböcker.

För tio år sen, då vi sist sysslade med saken här på sidan, fanns i princip bara tre historieböcker för gymnasiet. Sen dess har de blivit mycket fler och ibland bättre. I dag ska vi se på de lite äldre som ännu används och i morgon gå vidare till de nyaste.

Sen länge har marknaden dominerats av Alla tiders historia (Gleerups) av Hans Almgren, Arne Löwgren och Börje Bergström. Som alla framgångsrika skolböcker återföds den då och då i nya uppenbarelseformer. Efter att under en mellanperiod ha hetat Nya Alla tiders historia återkom den 1996 under sin gamla titel men sönderhackad i flera delar för att passa den nya kursindelningen.

Kortversionen Alla tiders historia A är med tanke på förutsättningarna - att krympa stoffet till en kortkurs - ett hyggligt arbete. I förhållande till den längre föregångaren har man till och med lyckats få med en del bra nyheter. Dels ett avsnitt om världen efter 1989 inklusive ett förvånansvärt opartiskt avsnitt om den jugoslaviska tragedin. Dels något nyss förbjudet - en svensk regentlängd! Även republikaner behöver veta att kungar har funnits.

Alla tiders historia B innebär att de som läser den större kursen börjar om och läser alltihop igen på en annan ledd, indelat efter de politiskt korrekta frågor som debatterades i tv våren 1996. Helt enligt kursplanens intentioner. Det inledande avsnittet om källkritik och historieforskning är nyttigt och befogat på sin plats. Men beträffande de övriga kan det verkligen diskuteras om det inte vore roligare och rimligare att sätta in problemen i sitt historiska sammanhang. Dessutom, hur självständigt och kreativt är det egentligen att fundera över färdigtuggade "teman" där andra plockat ihop texter kring slaveri, Östersjön eller "Tvätt och städning"? Till råga på allt med infantila instuderingsfrågor av typen: "Hur gjorde skeppens konstruktion det lätt för vikingarna att ta sig fram i områden där vattnet var grunt?"

Det finns också en kompletterande textbok kallad Alla tiders historia B Källor, som ersätter en äldre, bättre variant kallad Texter. Även i Källor har materialet hackats upp för att passa de förtuggade arbetsområdena i läroboken.

För den som ledsnat på detta förvirrande system har det emellertid kommit en ny variant kallad Alla tiders historia Maxi. Tanken måste vara att strunta i den orimliga kursindelningen och erbjuda dem som läser den längre varianten med både A och B-kurs en sammanhängande, kronologiskt upplagd historia. Givetvis med möjlighet till fördjupning och problemdiskussion. Kanske spekulerar man i att sådant blir regel i de nya kursplanerna. En lovvärd spekulation!

Man har haft ambitionen att göra en "bokig" bok med vanlig berättande text. Många detaljer är bra, till exempel skild-ringen av folkrörelserna och det demokratriska genombrottet. Likaså kopplingar till vetenskap och konst. Och här får vi inte bara regentlängd utan rentav även Sveriges demokratiska regeringar och statsministrar!

Men tyvärr har det vid revisionen uppstått en hel del konstigheter av ett slag som föregångarna var förskonade från. Många av bilderna är ohistoriskt historiemåleri. Bildtexterna är oftast fåraktiga och ibland felaktiga. Sverige i äldre tid behandlas ytterst summariskt. Efterkrigstiden har upplösts i en röra av fjolårets modefrågor. Man förtiger inte bara som de flesta kolleger inopportuna fakta i känsliga frågor - den politiska korrektheten går ibland även ut över sanningen. Man påstår att spanjorerna spred syfilis till indianerna!

Ändå måste man se positivt på projektet. Bildmaterialet kan bytas, felen rättas. Ett tillhörande övningshäfte Alla tiders historia Maxi Teman med NE.se är faktiskt ett av de få vettiga försök till både temastudier och användning av internet i undervisning jag sett. Dessutom görs förträffligt bruk av Nationalencyklopedin. Man kan ha synpunkter på temana och frågorna, men de inbjuder i varje fall inte till slaviskt kopierande ur själva läroboken. De kommer i kronologisk ordning, och i några av dem får man både tänka själv och göra utblickar som de färdigtuggade "B"-varianterna inte tillåter.

Två andra lite äldre böcker, som däremot tycks vara på väg att skrotas utan uppföljare, är I historiens spegel (Akademiförlaget) och Vägar till nuet (Almqvist & Wiksell).

Beträffande I Historiens spegel är det synd. Den existerar i två varianter, en med underrubriken Långa linjer för enbart A-kurs, en med titeln Långa linjer och tvärsnitt för A+B-kurs. Man kan tycka att det i det senare fallet borde gått att rentav baka ihop stoffet till en enda kronologisk framställning, men det som faktiskt står i båda delarna, berättat av skrivkunniga proffshistoriker med Dick Harrison i spetsen, är alldeles utmärkt. Boken tillhör de få som vågar gå förbi den politiska korrektheten och ge en balanserad skildring av den spanska erövringen av Mexiko. Indiankulturernas mörka sidor och aztekernas människooffer omnämns. De vanligen nästan rasistiska omdömena om spanjorer och katoliker nyanseras genom skildring av jesuitmissionärernas protester och sociala insats.

Man gör antagligen mer nytta för det goda just genom att tala sanning och vara nyanserad. Personligen har jag en känsla av att svensk opinions oförmåga att reagera mot det senaste årtiondets amerikanska anfallskrig till någon del beror just på lögnaktig "progressiv" historie-

undervisning i skolan. Man tror att den gamla kolonialismen innebar att medvetna skurkar åkte ut för att plundra och våldta i paradisriken befolkade av fredliga hippies. Då är det svårt att genomskåda dagens invasionspropaganda och se att de nya övergreppen är exakt samma företeelse. I själva verket gavs samma skäl att anfalla Montezuma i Mexiko eller Mpanda i Zululand som i dag anförs för att bomba sönder Serbien, Afghanistan och Irak. Tyranner skulle störtas, folk befrias, slavhandel stoppas, ekonomi utvecklas och humana kristna ideal läras ut. Om än med eld och svärd.

I historiens spegel skiljer sig som sagt fördelaktigt från en del konkurrenter i det här avseendet. Samtidigt som den i temadelen för B-kurs har den sannaste och mest avslöjande skildringen av 1800-talets rasistiska imperialism och dess betydelse för förintelsen och senare folkmord. I samma del finns också utmärkta kapitel om nationsmedvetandets uppkomst - även i vårt land. Liksom om klasskamp och sociala strider från antiken till våra dagar.

En ganska styvmoderlig behandling av Sveriges historia, särskilt vad gäller senare tid, kan i viss mån ursäktas med kvaliteten på vad som trots allt sägs. Samt av kvaliteten på övriga avsnitt.

Det är synd att denna utmärkta bok verkar på väg att utgå.

Det kan man däremot knappast säga om Vägar till nuet (Almqvist & Wiksell). Som hörs på namnet är historien här bara till för att rättfärdiga nuets fördomar. Och under de elva år boken funnits har dessutom det nuet hunnit bli då. Eländigt tråkig och ovederhäftig har den varit hela tiden. Hela 56 (!) forskare har hjälpts åt att göra den rörig och i dag komiskt annodazumal. Det är ljusets akademiska riddarvakt i kamp mot utveckling, ångmaskiner, datorer, kärnkraft och videovåld: "Ur ett globalt perspektiv finns det ingen anledning att berömma den tekniska utvecklingen."

Under de omständigheterna ska man kanske inte heller vänta sig någon större förståelse för antikens kulturella insatser, kyrkans betydelse eller mänsklighetens vetenskapliga framsteg. En typisk mening ur forntidsavsnittet lyder: "På sätt och vis innebar jordbrukets införande ett steg tillbaka."

Som alla böcker av den sorten är den tryckt på miljövänligt papper.

Avsnittet om Tekniken och samhället utmynnar i följande slutsats: "Skolan, säger Illich, gör eleverna okunniga, bilismen gör oss orörliga och sjukvården gör oss sjuka." Det första påståendet är säkert sant ibland - då sådana här böcker används.

Lyckligtvis tycks faran vara över i det här fallet.

Eller bara nästan. Samma huvudredaktörer har senare utgivit en bok kallad Historiska vägval (Almqvist & Wiksell) anpassad till B-kursens indelning i olika teman. Och till ett senare debattklimat. Året är nu 1996 och "tekniken har frigjort människan". Sjukhus är rentav bra. Video och datorer hotar inte längre. I stället är det mycket Europasamarbete och antikommunism och delvis felaktiga spekulationer om språk och folk i Jugoslavien. Men blandningen av lögn och opportunism förblir densamma. Miljövänligt papper här med. Det kan förhoppningsvis återvinnas då en ny kursplan gör boken överflödig.

Ja, det var de lite äldre böckerna.

Låt oss hursomhelst vara optimistiska och blicka framåt.

Historieämnet ska som sagt eventuellt utökas. I morgon ska vi titta på lite nyare historier inför den förändringen.

Göran Hägg