Varning utfärdas

Maria Neij läser en deckardebut med oväntad vändning

helskärm

På landet utanför Rimbo i Roslagen hittas en man torterad och uppspikad i en lada. Det synnerligen bestialiska brottet följs av ett flertal mord, och offren är alla kriminellt belastade. Både polisen och kvällstidningarna satsar stora resurser för att lösa respektive skriva om utredningen.

Berättartekniskt börjar Offrens offer på ett rätt så ”vanligt” sätt för att vara en kriminalroman: Det ena perspektivet är kvällstidningsjournalistens, det andra är polisens. Som läsare får man följa med ömsom den ena, ömsom den andra. Kvällstidningsjournalisten heter Alexandra Bengtsson (vars namn och yrke förstås leder tankarna till genrebekantingen Annika Bengtzon) och den polis som sätts att leda utredningen är en kommissarie Carl Edson.

Det är välskrivet och spännande, båda huvudpersonerna är intressanta att följa men saknar, åtminstone till en början, helt den typ av ”speciella särdrag” som länge varit populärt att tillskriva huvudpersoner i den här genren. Tempot är inte särskilt högt, i maklig takt vaggas man in i intrigen – Går det en hämnare lös? – och lär känna bokens huvud- och bipersoner.

Men just när man tror att man är trygg, att man förstår varthän det barkar, då – ungefär halvvägs in i boken – drar Svernström undan mattan. Fallet blir hårt och oväntat, även för de mer rutinerade läsarna skulle jag tro. Och känsliga läsare varnas härmed, berättelsen blir härifrån mycket makaber, våldsam och blodig.

Efter det läser man koncentrerat på helspänn. Men även om Svernström skickligt har bjudit på en rejäl överraskning i intrigen är det kanske ännu mer imponerande att han inte faller för frestelsen att fortsätta ta till samma grepp gång på gång. I stället blir den sista delen av boken och själva upplösningen känslomässigt stark, om än kanske inte helt plausibel.

”Offrens offer” är Aftonbladetjournalisten Bo Svernströms deckar­debut, en bra om än något ojämn sådan.

Vissa intrigpartier är riktigt välkonstruerade, somliga scener och delar av personporträtten är både hjärtknipande och tänkvärda, andra delar bjuder på en del tomgång och transportsträckor i storyn samt stundtals lite väl många trådar och irrfärder kopplade till de personer man får komma riktigt nära.

Men spännande läsning, det är det.

Maria Neij
Redaktör, i många år deckarrecensent för Östgöta Correspondenten)