Vänner delar med sig

Att pröva världens hinna mot den egna kroppens membran. Ett knä, ett hjärta, en tanke. I kontakt med världen; att vara i (vid)rörelse. Kort sagt: att vara människa. Om Vänskap myllrar av levande meningar som nagelfar denna belägenhet.

Boken är en sorts skriftens dialog mellan vännerna och författarna Kate Larson och Anna-Karin Palm. Den delas in under olika tematiska rubriker ( Om städning, Om samtidighet, Om valfrändskaper, Om sjukdom och så vidare) och författarnas texter varvas med varandra. De skriver till varandra. Är skrivande och läsande i världen. Deras landskap är skriftens, kroppens, tankens, känslans. Och det påtagliga universum som utgörs av andras skrifter. Den glada rymden av citat.

Medan jag läser kommer ordet ”meningsfullt” för mig. Att två vänner delar med sig av en innerlig, outgrundlig, högljudd och lågmäld, bombastisk och småskalig vilja till liv. Det är egentligen ingenting speciellt. Och ändå; medan jag läser stryker jag under mening efter mening, skriver i marginalen. Låter min egen tanke fara. För att texterna så tydligt kommunicerar, vill nå, förstå, uttrycka öppenhet. Kärleksfullt från en människa till en annan. Den djupa sökande vänskapen. I Om samtidighet uttrycker Palm något om denna varma kraft, dess ton:

”Och om vi kunde närma oss varandra med den öppna nyfikenhet och den respekt som utgår från vissheten om att den andre alltid utgör en främmande kontinent? Om vi kunde avstå från att genast göra den andre till en del av vår egen berättelse, erövra, kategorisera och inordna; om vi kunde uthärda annanhetens fundamentala obegriplighet?”

Den dialog som vilar i tillåtande, expansion och digression (så ovanlig i vår tid) släpper fri en omsorg om samtalet. Ett ljus och ett mörker som låter det slå rot, växa i olika riktningar (det svåra invid det lätta). Jag som läser omsluts, bärs genom ämnenas vindlanden. Av tonens tillit. Så avklarnad. Inte karg, men ömsint gestaltande. Som i Larsons text om att de stora känslorna falnar. Kvar blir ett hudnära enkelt. Dess brinnande hemliga rymd. Hon skriver, om himlens stjärnfall:

”Stjärnor som faller från himlen, de slår aldrig ner någonstans, slocknar på vägen. Så med alla de stora känslorna, de slukas i sin allmänhet, blir till självklara framgångar eller misslyckanden, lossnar från kroppen, falnar i angelägenhet. Vad som stannar som hemliga minnesspår är det svårinringade, svårartikulerade särskilda. Din doft; så precis att orden inte räcker till.”