Inblick i ungas misär försvagar lyriskt flöde

Rapp Johanssons senaste bok litar inte på sin egen lyskraft

helskärm

Jag ville ju dö tänk så förvirrande

Jag ville dö men jag var så rädd jag ville leva men jag var så rädd

Varför finns det inte en hållplats mittemellan

där man kan få vila lite

innan man bestämt sig

På baksidan av Sofia Rapp Johanssons tredje bok, Kyss mej lycklig, läser jag att ­romanen handlar om rus – förälskelsens och det kemiska ruset – och kanske är det sant, att ruset och jakten på rus är viktigt, men viktigare ändå, som framgår av citatet, är drömmen om att en hållplats, en ­vilopunkt, mellan liv och död ska finnas. Och om punkten inte finns, måste den uppfinnas, vilket inte bara sker genom att bokens huvudkaraktär (jaget) knarkar, ­utan också genom att hon skär och skadar sig själv.

Detta leder i sin tur till att jaget tvångs­intas på olika psykkliniker, och kanske finns det ingen vila i detta, men där finns i alla fall tak över huvudet, en säng med rent linne, flera mål mat om dagen, och mediciner som bedövar och ger sömn.

Tematiskt kretsar alltså Kyss mej lycklig kring ett ungt förälskat par som knarkar ihop, ibland bor i soc-lägenhet, men oftast i tält eller trapphus. Prosalyriska stycken om jagets och duets jakt på pengar, droger och tumlanden in i och ut ur varandras famnar, varvas med inskott, på knastrig prosa, från jagets sjukjournaler. De här inskotten är romanens svagaste, eftersom de dyker upp mer eller mindre ad hoc. Snarare än att tillföra och fördjupa, bryter de textens lyriska flöde, och hintar (oklart varför) om biografiska läsningar. Journalerna liksom pudras över texten, vilken – just genom detta – signalerar att den inte riktigt litar på sin egen lyskraft.

Ett motiv som funnits i Rapp Johanssons tidigare böcker, och som här fördjupas, är fattigdom. Att knarka med fel klassbakgrund i bagaget är nämligen detsamma som att måsta sälja sex och att stjäla. Men det unga paret följer varken någon robin hoodsk (att ta från de rika) eller socialistisk (och ge till de fattiga) ledstjärna, utan orienterar sig efter en moralisk och drogromantisk kompass som, med samma friska mod, rånar både anpassade-Svensson och direktören.

För i samhällets undervegetation, bland de mest bespottade av de bespottade, de mest värdelösa av de värdelösa, ja, bland de människor som på Soc-nåder då och då tilldelas ett kyffe för att inte frysa ihjäl, spirar en osorterad handlingskraft som får mig att tänka på följande rader om anti-hjälten Hector i Morriseys First of the gang to die”´: ”And he stole from the rich and the poor / and the not-very-rich and the very poor / and he stole all hearts away.”

Men samtidigt är det unga blonda paret tydligt en del av det samhälle de kastats och kanat ut ur. Bokens missanpassade, kaxiga och sårbara ”vi” ställs och ställer sig hela tiden mot ett överanpassat och svenssonskt ”ni”. Här finns ett direkt tilltal, en närhet och ett löfte om inkludering, som inte utgår från ett ”vi- och dom”-tänkande.

Tvärtom förutsätter det ett ”vi” och ett ”ni” som, om omständigheterna bara vore de rätta, ömsesidigt kunde välja att uppgå i varandra: Om vi slutade knarka, blev vi som ni. Ja, om ni verkligen slutade, skulle ni bli som vi. För att det är möjligt. För att det finns ett vi och ett ni som liknar varandra. För att Kyss mej lycklig handlar om en ung blond älskande kvinna och man, om detta samhälles (olycks)barn, för att det finns lojala band, för att det finns ett samhälle med normer som värnar de sina; ett vi och ett ni som känner igen varandra och väntar på varandras hemkomst.

PROSA

Kyss mig lycklig

Sofia Rapp Johansson

Albert Bonniers förlag