Till slut blir hon den nunnelika kvinnan
Sara Villius roman ”Paradis” berättar om befrielse i försakelsen
Uppdaterad 2022-10-25 | Publicerad 2022-10-24
Att läsa Sara Villius senaste roman är som att kliva in i en kvinna som klivit in i sig själv för första gången. Inget är sig likt, varken huset, barnen, hennes kropp eller den man hon en gång älskade. Paradis heter romanen ironiskt nog, men den hade lika gärna kunnat heta Helvete, på samma sätt som hennes förra roman Madonna, lika gärna hade kunnat heta Horan. Denna gång möter vi en smutsig, trött och känsloavtrubbad kvinna som är rädd för att bli fattig och ensam, rädd för allt, även för sina barn, verkar det som.
När hon parkerar bilen på uppfarten, vill barnen en vacker dag inte kliva ur, som om de ville stanna i det som en gång var. Hon förstår dem, för hon sitter i samma sits själv. När hon ser på män som har levt i en familj med barn och allt, tänker hon på alla brott de kan ha begått: ”Som att dejta en krigsförbrytare från Haag. Och mina brott. Vilken annan människa ska kunna leva med dem. Det finns ingen framtid.”
Men helvetet är här inte de andra, utan det egna medvetandet. Känslan av att någon har lyft på världens slöja och blottlagt hur allting hänger ihop. Inte undra på att huvudfiguren känner att allt fallit samman, att alla möjligheter gått henne förbi – att även hennes klitoris förtvinat.
Men så händer något. Romanens huvudperson får ett stipendium och kommer iväg till en ö där hon får skriva i lugn och ro. En ny värld öppnar sig för henne. Egentligen är det samma värld men den har fått konturer och dofter nu, när skrivandet hamnar mellan henne och världen. Som en buffert, men också som en återerövring av varje ord och känsla som tidigare svävade fritt i hennes huvud.
Så småningom börjar hon betrakta världen med nya ögon, får syn på det som tagits ifrån henne, självklarheterna, tiden med barnen. Hon värderar dem högre nu, känner den tacksamhet som aldrig kom på beställning, för som hon så vackert skriver: ”Det jag har fått mindre av har gett mig mer.” Betydelselösa vardagshandlingar som tidigare fick en tragisk, närmast universell dimension, får nu sina rätta proportioner igen.
Till slut blir hon den nunnelika kvinna hon alltid drömt om att vara och går under i en försakelse som också blir en befrielse. Det var länge sen jag läste en så sorglig berättelse, skriven i en så förvirrande enkel och naken stil. Ibland påminner den om Sylvia Plaths melankoliskt humoristiska stil i Glaskupan, ibland om Peter Handkes snustorra stil i Den vänsterhänta kvinnan, ibland, bara som en tröttare och mer nerskalad version av henne själv.
Jag hade skalat ner ytterligare och dragit ner på ljuset i slutet, som stundtals känns lite påklistrat. Hursomhelst är det behagligt att läsa en författare som inte längre tycks behöva imponera på någon, allra minst sig själv. Det om något är imponerande.
