Paradiset stinker

HANNA HALLGREN om feta kapitalistiska fantasier och en cynisk turistbransch

De vita, vita stränderna och ett vatten lika klart som blått. Kroppen behagligt tung, ett enda ljud: havet. Ett genomskinligt brus som aldrig upphör. Det som finns i kroppen är sömn och vila och viktiga ord som ”rekreation” och ”återhämtning”. För visst har någon som jag rätt att ligga här. Jag har arbetat hårt. Jag har pengar. Jag har betalat. Det är mig väl förunnat att stressa ner. Papaya coconut … En plats i solen. Detta är paradiset. Detta är någonstans på jorden där det finns vit sand, hav och sol. Det är allt jag vill veta medan jag ligger här och funderar över drinkar och mat, souvenirer och vykort. Orkar jag blir det en liten guidad busstur till en mycket välbevarad by. Eller så kan jag köra moped till en avskild strand där man nästan får vara ensam och köper nygrillad fisk.

Glöm nu allt jag skrivit och läs i stället Jennie Dielemans Välkommen till paradiset. Reportage om turistindustrin. Eller minns det jag skrivit och tänk på mig som en vit svensk jättebebis som tillhör den globala överklassen. Jag är turist, backpacker, äventyrare, all-inclusive-terrorist, sexköpare, resenär och koldioxidligist. Jag tillhör de 2,5 procent av jordens befolkning som tar flyget till utlandssemestern (de 2,5 procent som under 2007 åstadkom 846 miljoner internationella turistankomster). Jag åker nästan vart jag vill.

Men vart ska jag åka? Vintertid vill jag exempelvis gärna åka till Thailand – det är jag värd. Jag har inte i detalj informerat mig om hur de burmesiska flyktingarna (barn- och vuxenarbetarna) behandlas där. Men jag blir misslynt då jag får veta att Thailands regering inte skrivit under FN:s flyktingkonvention. Att små barn var med och återuppbyggde Khao Lak efter tsunamin gör mig besviken. Jag försöker klistra på mitt mest sexliberala leende då jag förstår att resebolaget Ving samarbetar med hotell på vilka mina vita bröder kan köpa handboken Pengar nummer ett – överlevnadsguide för den skandinaviske mannen i Thailand. Här kan de läsa hur det går till att köpa sex i Phuket eller Pattaya som är ”ett Disneyland för vuxna, fast ridningarna är bättre”.

Välkommen till paradiset är inte någon lättsmält bok. Den rör sig mellan länder och kontinenter. Den berättar om miljöförstöring, utnyttjande av flyktingar och om hur de mesta pengar som spenderas på semestern i Asien och Centralamerika ändå alltid pumpas tillbaka dit där de hör hemma – till väst. Shahab Salehis osentimentala och ömsinta fotografier visar både turister och underbetalda turistarbetare (försäljare, barnarbetare, barpersonal, chaufförer, prostituerade med flera) i denna sneda värld.

Välkommen till paradiset ser ut precis som en reseguide. Den borde medfölja vare gång någon införskaffar ett reseguideexemplar. Vill vi resa borde vi också lära oss väsentligheter om turistindustrin: om dess historia och om dess cyniska och korrupta samtid. De här paradisen vi söker med våra turistblickar … Eller de här icke-turistiga upplevelserna vi eftersträvar som backpackers …

Allesammans ingår de i en fet kapitalistisk västerländsk fantasi. ”Vi turister betalar för att se något som i själva verket är starkt påverkat av och skapat utifrån våra egna föreställningar”, skriver Dielemans. Vi vill ha äkta exotism.

När vi vaggar runt i världen som jättebebisar med pengar på fickan konsumerar vi inte bara andra människors kultur och traditioner – vi konsumerar också deras fattigdom. Vi fotograferar. Prutar. Förtjusas. Tappar hakan. Jämför med hemma. Vi vill uppleva världen i doser som låter känslan av äventyr balanseras av känslan av trygghet. Men om något ändå skulle rassla till i sanden under en välförtjänt semester… och en misstanke uppstå om att det finns orm i paradis… Ta då fasta på författaren Jamaica Kincaids ord: ”Låt inte den där något olustiga känslan som då och då kryper sig på dig, om exploatering och förtryck och dominans, utvecklas till ett fullfjädrat obehag: det kan förstöra din semester.”