Expedition som inte når fram

helskärm

Den första och i mina ögon allra bästa dikten i Pontus Lindhs fjärde diktsamling den första solexpeditionen (Alavas förlag) lyder:

ord reinkarneras

moln var i tidigare liv stad

bro smedja

höst höst

Det är platt och luftigt samtidigt, konkretion och metafor, moln flyter förbi för att landa i stad, bro minns smedja, höst förblir = dubbleras, det känns som en stadig ostadighet.

Orden inkarneras här som bildled och sakled samtidigt, som tecken pekande på sig själva och långt bortom. Dikten är ett exempel på när Lindh når hela vägen in i ett språkligt rum där det enkla är det skönt delbara, poesin svindlar till. Alltför ofta stannar han dock på tröskeln, dikterna blir för mig oåtkomliga, bakom en språklig hinna av allmängiltighet. Tydligast känns det i dikten som ”borde” vara mest drabbande: sviten ”lo” berättar om ett ofött barn som dör, minns det minsta lilla livet, ”hjärtat ett svartpepparkorn” som fanns där. Jaget lägger ”mot flickvännens livmoder / en silverbuddha”, men misslyckas med att skydda. Sorgesviten söker det universella, förlusten som kosmisk händelse, men lämnar mig bakom sig någonstans mellan urhav och universums bukhinna.