Gudar att umgås med

MAGNUS WILLIAM-OLSSON läser 2 600 år gamla dikter

helskärm

Nyligen berättade en femåring jag träffade att han mera trodde på Tor än på Gud eftersom det var roligt att leka Tor, men inte Gud. Jag tycker att det var ett skarpt argument. Vårt förhållande till gudomen ter sig, trots retreats, passionsspel och Jesusfilmer, förfärande torftigt i förhållande till de verkliga polyteisternas. Den grekiska gudavärlden exempelvis, med sitt myller av halvgudar, andeväsen, monster och sin rikt rollbesatta Olymp, öppnar för lek, spel, berättelse och imitation på ett helt annat vis än kristendomens.

Just förhållandet mellan människa och gud är huvudtemat i de så kallade Homeriska hymnerna, en samling om trettiotvå religiösa dikter på hexameter tillkomna de första 600 åren före Kristus. De finns nu ånyo på svenska, mästerligt översatta av Ingvar Björkeson i en tvåspråkig volym, försedd med ett suveränt förord av Sture Linnér.

Flertalet av hymnerna är korta och tämligen konstlösa, men fem av dem är mäktiga texter, fulla av mytologiska anekdoter, varierade tonfall, sorg, skratt och tragik. Den kanske mest omskrivna är Demeterhymnen som beskriver upprinnelsen till den sägen-omspunna Eleusinska mysteriekulten. Somliga menar rent av att hymnen haft en faktisk funktion i ritualen. Men även hymnen till Afrodite har lockat många mytologer och uttolkare (i Sverige senast i tidskriften Aiolos 18-19/2002 där Dimitros Iordanglou såväl översätter som kommenterar den). Min egen favorit bland de Homeriska hymnerna är emellertid den till Hermes.

Det handlar om religiös slapstick, en i monoteistiska sammanhang sällsynt genre. Hermes är ju skälmen bland gudarna och hymnen besjunger honom, men lovsången är som en serie vitsar. Högt blir lågt och lågt högt. Det råder ingen tvekan om att dikten, då den framfördes för sin ursprungliga publik, måste ha väckt stor munterhet. Berättelsen handlar om hur Hermes föds och efter att först ha uppfunnit lyran tar han sig genast för att stjäla Apollons boskap. Den höge guden upptäcker stölden, men Hermes gör allt för att slingra sig undan ansvar. Först spelar han oskyldig: "Kurande kröp han ihop med huvud och händer och fötter / just som ett nybadat barn som övermannas av sömnen." Foibos Apollon genomskådar och fångar honom emellertid. Men Hermes är aldrig rådlös:

"ty där han satt på Foibos arm gav han från sig ett plötsligt / omen, en utdragen fjärt, lika klangfullt ljudlig som skamlös, / varpå han kraftigt nös. Vid braket släppte Apollon / genast ur sina händer den frejdade Hermes till golvet."

Genom de skratt han väcker i såväl Zeus som Apollon, blir Hermes till slut inte bara förlåten utan också högt ärad. Han blir tjuvarnas och herdarnas gud, men han får även andra uppdrag. Han skall följa de döda till Hades och Apollon förärar honom tre märkliga bikvinnor som far med sanning, varför människorna allt framgent har skäl att vända sig till Hermes när de spår i framtiden.

Hermeshymnen visar den antika religionen från dess mest sympatiska sida. De grekiska gudarna inger förvisso fruktan, men de är också möjliga att umgås med. Jag är övertygad om att ungarna som hörde Hermeshymnen nån gång för 2 500 år sedan lät leken ta vid där berättelsen slutade genast de fick chansen. Men vad slags beklämmande lekar kan följa på paradisutdrivelser, korsfästelser och himlafärder?

Poesi

Magnus William-Olsson