Manual till omöjlig kärlek

Inga-Lina Lindqvist

Risker de älskande tar, utsparkade ur sina bekvämlighetszoner
- hur överlever man?

helskärm

Bra dikt är ofta en bruksanvisning, till dolt föremål.

Marie Silkebergs nya diktsamling Material är formgiven som en tidskrift, inte ett instruktionshäfte. Men innanför de glansiga pärmarna finns en förbluffande exakt, svindlande noggrann bruksanvisning till omöjlig kärlek.

Scenen är Ryssland, liksom i Silkebergs förra diktsamling 23:23, som var en sorts partitur till ett körverk, skriven på flera språk. Även Material är flerspråkig, men greppet är nedtonat i jämförelse med 23:23.

Kärleksparet i boken talar engelska med varandra. Han är ryss och hon är skandinav. I bokens Sankt Petersburg är engelskan en bro bland stadens andra broar, de som bryter isär och förbinder.

Hur älskar man en person som kan säga ”Stalin was right” och argumenterar för det med brutal frenesi – om man själv är politiskt korrekt skandinavisk kulturarbetare? Att älska någon vars referensramar, historia och ideal man inte för en sekund förmår omfamna – hur? Böja sig inför olikheterna? Öppna sig för att den andre är – just en annan? Risker de älskande tar, utsparkade ur sina bekvämlighetszoner – hur överlever man?

Framför allt – hur bär man sig åt för att beskriva kraften i detta? Den erotiska och den politiska.

Silkeberg gör det. Imponerande nog utan att exotisera. Utan att ägna sig åt åsiktsturism. Med en laddning i språket som spränger bort mitt hjärta, bit för bit. Flera gånger under läsningen tappar jag kontrollen och börjar gråta.

”Jag vet inte om det är helvetet eller paradiset” säger en svensk man som flimrar förbi i bokens rika persongalleri. Silkeberg gestaltar kaoset med hjälp av huvudpersonens nervositet över att inte förstå vad folk runt omkring henne säger. De hon umgås med, ryska konstnärer och musiker, ter sig för övrigt lika desorienterade, trots att de behärskar språket. Sammantaget en träffsäker beskrivning av den absurda ryska verkligheten.

Ett tag undrar jag om jag egentligen läser en roman, med spännande intrig, komplexa karaktärer och tydliga vändpunkter. Men Material står på sig, övertygar mig ständigt om att den just är en dikt, en vettig bruksanvisning. Visst hade man kunnat berätta samma historia i romanform. Men jag tror att den solida erfarenheten hade blivit luddigare då. Varje berättelse om kärlek innehåller nämligen ett överspänt element.

Silkebergs exakta diktkonst transformerar det överspända från intimt till omstörtande, från sentimentalt till angeläget.