Total frustration

Pelle Anderssson läser Lundells nya: insändargnäll och stor litteratur

Jag är inte överens med Ulf Lundell i en enda fråga, är dessutom en av dem han tycker speciellt illa om: socialist, feminist, kritiker. Det finns bara några få förmildrande omständigheter: jag cyklar aldrig, har ingen hund och sprayar inte målarfärg på Lundells favoritmur.

Jag har alltså skäl att bli upprörd, till och med förbannad, på Ulf Lundells bok Frukost på en främmande planet. Och jag blir det. Jag är konstant ilsken under läsningen, inte främst för att han har fel åsikter om muslimer, mans- och kvinnorollen, hundägare och graffiti – utan för att han inte tar sig tid att fundera på allvar.

Men detta är bara marginalinvändningar.

Boken är viktig, inte bara för att den ställer frågor om en sjuk, sjuk värld – den är också rapport från en av våra allra främsta klassvandrare och ett av våra mest vitala och frustande energiknippen till författare.

Den här gången skriver Lundell 831 sidor centrallyrisk och självbiografisk romanpoesi som har likheter med Lukas Moodyssons långdikt som kom häromåret. Men Lundell saknar Moodyssons självrannsakan.

Boken är urskillningslös. Cyklister, George W Bush, Robert Wells, Karolina Ramqvist – alla dras över samma irritationskam. En recensent i Sydsvenska Dagbladet tyckte synd om Lundell och ansåg att hans insändarprosa borde ha blivit tuktad av en redaktör. Det tycker inte jag.

Den här boken, precis som alla Lundells böcker, behöver det här omfånget och den här spännvidden mellan högt och lågt, stort och smått – annars vore det meningslöst. Lundell på 130 sparsmakade sidor om världsproblemen skulle bli tomt, fattigt, onödigt.

Det som skapar angelägenhet hos Lundell är den totala frustrationen. Allt hänger samman. Det som vi lämnat: folkhemmet, solidariteten, klassreselandet Sverige som ville jämlikhet och som gav Ulf Lundell chansen, var fritt från cyklar i 25 000-kronors- klassen, bajsande och livsfarliga pitbullterrier, nyliberalism!

Samhället är krossat och i ruinerna står Lundell.

Det är därför han är förbannad på medierna och, i synnerhet, kultursidorna. För visst har många kulturskribenter sysslat med frågor som kan kännas överflödiga i en tid när klassamhället har förstärkts – visst kan man tycka att en massa intellektuella har svikit sitt uppdrag. Det nya klassamhället har inte dissekerats eller debatterats.

Det gör Lundell förbannad. Men han gör inget åt saken, har inte självförtroende nog att skriva en bok som ger oss en ny vision. Kanske hade det gått bättre om han i likhet med Ronny Ambjörnsson skaffat sig en universitetsexamen eller, som Anneli Jordahl i sin fina bok om klassresandet, tagit sin arbetarbakgrund på allvar och kanske till och med tyckt om den. Nu blir han, vilket i och för sig är gott nog, en klassisk outsider – litet som Eric Fylkeson – på ett plan mitt i, men hela tiden med en känsla av att inte duga, inte vara välkommen in i de finaste kulturella salongerna.

Jag ser den unge arbetargrabben bakom muren av tegelstensböcker. Akademiskräcken, bildningsambivalensen och rädslan gör Lundell till en grinig gubbe som jag kan solidarisera mig med, men som jag har svårt att samtala med.

”Sjukvårdskostnaderna här i Sverige

ökar med 25 miljoner kronor per dag nu

Politikerna vet inte vad dom ska göra

Läkarna vet inte vad dom ska göra

Ingen vet vad det beror på

Det beror på:

Datoriseringen

Det beror på:

Folk har inget inflytande

Det beror på:

Sjukersättningen är så hög att det är mer lönsamt

att vara långtidssjukskriven än att vara arbetslös

ja tillochmed än att arbeta”

Och så vidare. Det är kritik på Alf Svensson-nivå. Det är dumt. Ta Sverige på allvar. Spänn bågen högre. För även en klassvandrare utan självförtroende kan göra något åt det här jävla skitlandet.

Folket bygger landet, som han själv sjunger.

Ulf Lundells pengar borde ge en frihet att göra vad som helst. Men ändå blir det mest frustration:

”Kultureliten: ett förljuget pack av

elitistiska karriärister som håller sej med

höga ideal som dom inte kan leva efter, som tror sej

leva finare än andra

Mer Robinson åt folket!

Mer Baren. Mer vad-fan-det-nu-heter-skit-

samma? bara mer!”

Sedan sätter han sig i tv-soffan. Lundell föraktar i princip allt i tv – men han sitter lik förbannat där och glor. Förstås av misstag, eller korta stunder, på skit-programmen och länge och väl på välgjorda BBC-filmer. Det är hans sätt att vara finare. Men om han struntat i några BBC-dokumentärer och i stället läst ut den där boken om Kierkegaard – vad hade hänt då?

Lundell är bildad, men han är mycket fåordig om böckerna han läst. Det är som om det han vuxit upp med, det han inte snott från medelklassen, är lättare att skriva om, hantera – medan det medelklassiga blir knöligt och nästan ohanterbart.

Det är naturligtvis extra svårt att skriva självbiografiskt när man är Ulf Lundell. Han är en person som de flesta läsare tror sig känna. Han är på löpsedlar, gör intervjuer, skivor, skriver böcker – Lundell har blivit en myt. En fiktion. Alltså är detta en roman. Om Ulf Lundell, huvudpersonen.

Det är Lundells ord på papper – men vem är Ulf Lundell? Den ”verklige” Lundell har svårt att göra sig gällande.

Det blir helt enkelt bättre när han skriver fiktion från början. I sin förra roman Friheten hade huvudpersonen en del prilliga åsikter – men de fick liksom stå för huvudpersonen, för sig själva. Så kunde de leta sig in i och bli till ett samtal inne i hjärnan. Nu blir det ett slags debatt mellan real-life-Lundell, myt-Lundell och lilla jag.

Och det är problematiskt, inte bara för mig utan också för real-life-Lundell.

Ärligt, kanske, men definitivt trassligt.

För det är en låtsasvärld som beskrivs, inte bara för att man har svårt att bry sig om vad Lundell tycker om andra kändisar utan för att de också är fiktioner i mediesåpan.

Alltså blir denna käftsmäll mot Sverige ännu ett kapitel i dokusåpan som Lundell hatar att delta i, men som han vägrar att lämna.

”En skådespelare är med i en pjäs

Pjäsen är en succé

Den går efter år

men så en dag börjar scenografin bytas ut

bit för bit

och den gamla publiken troppar gradvis av

Ny tillkommer

[?]

Tillslut

är hela scenbilden förändrad

och publiken helt utbytt

och vår skådespelare, allt mer förvirrad

inser slutligen

att också pjäsen är en helt annan nu

och han protesterar äntligen men mycket

högljutt. Han är förrådd! Lurad! Förd

bakom ljuset!”

Där står Lundell i någon annans pjäs. Mediernas. Löpsedlarnas och det nya Sveriges pjäs.

Och det han gör för att hantera frustrationen är att skriva så att tangentbordet vibrerar, hoppar – det är skickligt, rasande skickligt. Han är en av få som kan hålla liv i en sådan här enorm textvolym. Jag hejar på. Jag förförs av de vackra naturskildringarna, fåglarna, berättelsen om Tom och Rikard, värmen i orden om pappa och av energin i det andra, i påhoppen och de svavelosande förbannelserna.

Ulf Lundell skriver precis som han tänker – högt och lågt.

Det finns en tempovariation, en andhämtning som driver läsaren fram genom detta träsk där stövlarna fastnar i dyn gång på gång. På andra sidan finns tankekraft och lugna, djupa andetag.

Jag är inte riktigt där än.

Men jag sitter här i mina leriga stövlar och är förbannad. Och litet lycklig.

Pelle Andersson

Självbiografi

Pelle Andersson