Skumt manifest

Kristina Hultman om ett manshat som går över gränsen

1967 skrev Valerie Solanas, feminist och udda existens i New Yorks konstvärld, ett manifest för sig själv och den politiska sfär hon ville bygga upp. Manifestet och rörelsen kallade hon Scum (Society for cutting up men). Scum riktade sig mot ett sjukt Amerika präglat av symbiosen mellan vit, rasistisk, patriarkal övermakt och ett kvinnofientligt sexualliberalt avantgarde. Ord och handling kopplade Valerie Solanas samman i och med mordförsöket på Andy Warhol 1968. Feminismens ytterlighetsflank var i och med det inmutad. Vapnet som Solanas satte i händerna på oss var terror. Hets mot folkgrupp. Hon fick mycket få efterföljare.

Utgångspunkten för Solanas är att mannen är defekt. Vida underlägsen kvinnan, dessutom fullt medveten om sin underlägsenhet. Utrotningsbar, passiv, genomsexualiserad och beroende. Patriarkatet är verktygslådan med vilken han behåller kontrollen över kvinnan. All skit i världen är mannen orsak till.

När jag nu läser manifestet i svensk översättning känns det inte som en helt frisk text. Våldsförhärligandet och fascismen skapar obehagskänslor efter den elfte september: "Scum är ute efter att förstöra systemet, inte att uppnå vissa rättigheter inom ramen för det", skriver Solanas.

Om Modernista förlag valt att ge ut manifestet för att kittla vårt behov av sensationella människor, eller för att man på allvar vill ha i gång en debatt om patriarkatet, vet jag inte. Jag vet bara att Solanas manifest med råge överskrider gränsen för det fascistoida och våldsförhärligande. Och att texten äger suggestionens kraft.

När väl dessa förbehåll är framlagda, och förutsatt att läsaren inte får blodstörtning och dör på stället. Ja, i så fall kan Scum Manifesto läsas som en skrämmande klarsynt beskrivning av förvriden manlighet. Männen som Solanas beskriver möter vi ju fortfarande överallt. Han som riktar hat och aggressivitet mot starka kvinnor, men inte mot det manssamhälle som en gång deformerat honom. Han som till varje pris och i alla lägen måste få sin egen position bekräftad och som döljer sin stora längtan efter kvinnor bakom förakt. Han som flyr in i ensamheten och monologen.

Valerie Solanas Scum-manifest utgör dessutom en tung påminnelse om att många sexuella, skapande och kreativa kvinnor går under i den här världen, att de blir galna helt enkelt och att patriarkatet villigt öppnar falluckan. Det räcker att tänka på Sylvia Plath, Virginia Woolf och Victoria Benedictsson för att inse att Solanas inte bara kan avfärdas som den galning hon faktiskt var.

Avsnitten om kvinnors skapande och om den kärleksfulla värld hon skulle vilja ha är med facit i hand direkt plågsam läsning. Sin vision formulerar Valerie Solanas så att också den samtida läsaren kan hänga med:

"Ett verkligt samhälle består av individer - inte bara medlemmar av arten, inte par - som respekterar varandras individualitet och privatliv och som samtidigt interagerar känslomässigt och mentalt med varandra - fria själar i fria relationer - som samarbetar med varandra för att uppnå gemensamma mål ""

Men använda manifestet så som Sara Stridsberg gör i sitt förord - lärjungemässigt - det kan jag inte. Solanas var inget "geni", manifestet är inget "mästerverk" och det för tankarna till feministisk posering när Stridsberg skriver saker som att "Jag blir en häxa och en hora när jag läser Valerie". Vilket inte hindrar att också denna feminist och kvinna mer än en gång har drömt om att stjälpa manssamhället överbord. Att man bra mycket hellre identifierar sig med Scum än Daddys värld. I Valerie Solanas närhet får man chansen att leva ut den fantasin.

Manifest

Kristina Hultman