Parodi på magi

Natalia Kazmierska

”Namnsdagsflickan” visar att fantasy har blivit fantasilöst

Jag tror att det var scenen i tv-serien Game of Thrones, där en yppig blondin lär en svartmuskig rövarhövding att ha sex framifrån, som fick mig att inse det.

Fantasy har börjat gå på slentrian.

Det har faktiskt blivit en ganska klichéfylld och fantasilös genre.

I Sverige har den lukrativa tonårslitteratur som kallas Young-adult fiction, YA, med succér som Twilight och Hungerspelen just börjat få sina motsvarigheter, till exempel i häxtriologin Cirkeln. Förlagen har fattat att kidsen köper det här med magi, och senast ut i det coola högstadiegänget är Kristoffer Leandoer och hans roman Namnsdagsflickan, illustrerad av tecknaren Åsa Ekström, som kombinerar några grundfundament i tween-kulturen: hokuspokus i medeltidsmiljö, superhjältar och mangaserier.

”Namnsdagsflickan” är på många sätt en fin berättelse om vännerna Kim och Robin som gillar att rita drakar och uppfinner ett låtsasland, Berghendia.

Pysslet med kartor och riddarborgar i papier-maché blir dock snarare en överlevnadsstrategi än barnslig lek. Berghendia får fungera som tillflyktsort från vuxenvärld som sviker, från en traumatisk skilsmässa och en familj i sönderfall. Morsan börjar supa framför tv:n. En lillasyster försvinner – kanske på ett autistiskt vis – helt och hållet i sin egen värld. Också i Ekströms drömska, skira teckningar bleknar den ångestfyllda verkligheten bokstavligen bort.

Det är tyvärr då fladderormarna väller in. Det konstiga med Namnsdagsflickan är att ungdomarnas så kallade ”fantasivärld” – detta missbrukade begrepp – känns så fyrkantig, okreativ och schablonartad.

Här berättas samma tradiga story om fiendespjut, etniska krig, heliga lundar, mörka dalar, knivklaner, överstepräster i kåpor och mysko gravskepp som man tycker sig ha hört många gånger förr. ­Karaktärerna heter Tolkienklingande saker som Alvandar och Menandros. Alla är naturligtvis med blodsband förbundna i olika kungaätter som ständigt ligger i luven på varandra, och folk säger bara högtidliga nonsenssaker som ”de dödas marknad äger rum fjärde och femte natten efter nymåne på Träd­ön” eller ”Havsfolket är en sort för sig”.

Det är ingen trovärdig fantasi, kort sagt. Snarare en parodi på en fantasy­saga, vilket förmodligen inte alls är meningen.

Nej, den verkliga magin hittar man snarare i tonårsförälskelsen mellan bokens androgyna huvudpersoner Kim och ­Robin, en relation som darrar av åtrå, dramatik och äkta känslor. Man behöver inga hober för att skildra sådant.

UNGDOM

Namnsdagsflickan

Kristoffer Leandoer och Åsa Ekström

Bonnier Carlsen