Romanen som är rena terapin
Publicerad 2014-03-24
Sinnrikt skriven debutroman av terapeuten Ulla-Maria Andersson
Familjen är samhällets minsta beståndsdel. Samtidigt har familjen och samhället alltid befunnit sig i en maktkamp. Samhället, de religiösa institutionerna och staten har svårt att fördra familjens tillslutenhet, dess potential som revolutionär cell.
Samtidigt ser samhället behov av att skydda familjen från dess egen tillslutenhet, dess potential som skräckkabinett. Ulla-Maria Andersson är terapeut och debuterar med romanen Du skulle sagt som det var.
Tiden är svenskt 1960-tal, det finns lekis och fri skollunch och barnbidrag. Den sociala ingenjörskonsten blomstrar. Sverige är föregångslandet för kvinnors och barns rättigheter. Idyllen finns i romanen - men enbart som en ironisk kontrast till huvudpersonens tillvaro. Flickan Katrine är fångad i en familj som isolerat sig, kapslats in av moderns psykiska sjukdom och faderns förnekelse av de sexuella övergrepp han vuxit upp med.
Du skulle sagt som det var är en sinnrikt realiserad terapiroman.
Terapi är historiebygge. Genom att leta upp sammanhang och tvinna röda trådar skapar man en meningsfull livsberättelse. Ulla-Maria Anderssons roman verkar terapeutiskt på flera nivåer samtidigt.
Katrine återberättar inte sin barndom. Hon rapporterar, i jag-form och i realtid, från ett krig där de vuxna på olika sätt kränker och misshandlar barnet för att sedan lämna henne blödande på slagfältet. Hon får klara sig bäst hon vill. Och såret växer in i henne, vreden kräver sitt utlopp.
Många kommer att känna igen sig, många sår kommer att gå upp och börja blöda vid läsningen. Det är meningen.
Parallellt med Katrines barndom får vi följa en annan historia, i en annan tid. En vuxen kvinna lyssnar på en liten flicka. Flickan är först nästan osynlig, hon smälter in i tapeten. Långsamt lösgör hon sig från väggen och börjar ta för sig, hon tar mer och mer fysisk plats. Ganska snabbt förstår man att det pågår en terapeutisk process i rummet. Den är väldigt spännande att följa.
Språket i romanen är musikaliskt och tonsäkert. Ulla-Maria Andersson är skicklig på att hitta exakt rätt klang.
Till slut är det orden som gör en helande verkan. Men när det sista ackordet tonat ut tänker jag fortfarande på flickans mamma. Gotiskt formlös, skrämmande i sin galenskap och oändligt ensam mitt i en larmande Bullerby.
