Revolution i djungeln

Viktoria Jäderling

Novellmästaren Jhumpa Lahiri utkommer med sin andra roman

helskärm

I upptakten till den indisk-amerikanska författaren Jhumpa Lahiris nya roman Sankmark klättrar två bröder efter mörkrets inbrott över den höga muren till Tolly Club i sydvästra Calcutta, en anrik golfklubb och förbjudet område för de fattiga invånarna i förorten Tolly­gunge. Medan den yngre Udayan övar på sin golfsving med en trasig putter, lyssnar Subhash på hackspetten och studerar schakalerna, plockar fjädrar och vilda mandlar.

Denna första överträdelse är en filmisk urscen för de kulturella, språkliga och geografiska gränser som kommer att överskridas under romanens femhundra sidor. Medan den försiktige och apolitiske Subhash utvecklar sitt intresse för naturen och flyttar till Rhode Island i USA för att studera oceanografi, dras den idealistiske och upproriske Udayan in i 60-talets naxalitrörelse, som med Kinas kommunism som förebild fick sitt startskott i byn Naxalbari i norra Västbengalen, där jordlösa bönder och stamfolk revolterade mot jordägare och ordningsmakt år 1967.

Det är signifikativt för Jhumpa Lahiri att låta Rhode Island – där en stor del av hennes sobra och prisbelönta novellkonst utspelar sig – bli främsta utsiktspunkt för detta dramatiska skeende i Indiens efterkrigshistoria, och låta det filtreras genom den migrerade Subhash distanserade blick. Hans diskreta temperament tycks ligga så mycket närmare Lahiris eget litterära uttryck, än den impulsive och en­ögde Udayan som i sin bror ser en svikare av jordens fattiga. Medan Udayan står för revolten och våldet i öst, får Subhash företräda den stilla reformismen och svala rotlösheten i väst.

Vid broderns dödsbud reser Subhash tillbaka till Calcutta, och finner hos sina föräldrar Udayans motvilligt inhysta, gravida änka Gauri, som han bestämmer sig för att ”rädda” genom att äkta och ta henne med till USA.

Jag hyser länge hopp om denna Gauri, som kompensation för dessa fyrkantiga bröder. Hon är bångstyrig och opak, svekfull och mänsklig. Spännande.

Som romanens titel visar är det inte muren runt Tolly Club som är Lahiris metaforiska fokus, utan den intilliggande sankmarken och de två dammarna, som efter monsunregnen översvämmas och blir en. Här gömmer sig Udayan bland vattenhyacinterna (flytande, komplext rotsystem) innan han knappt hundra sidor in i boken blir tillfångatagen och avrättad av säkerhetspolisen. Här reses en minnessten över Udayan. Här hamnar så småningom urbaniseringens sopor.

Och här lägger vissa djur ägg som överlever under torrperioden. Medan andra ”överlevde genom att gräva ner sig i dyn, spela döda och invänta nya regn.” 

Som litterär resonans­låda för de politiska, känslomässiga och existentiella konflikterna är sankmarken stilfull, pedagogisk och, gissar jag, noga kalkylerad. Biblisk i sin bildliga böjbarhet, och en lika passande biotop för de frågor om identitet, föräldraskap och sexualitet som möter den nystartade familjen i väst, som frågorna om rötter och uppbrutna traditioner i öst.

Sankmark nominerades till The Man Booker-priset 2013. Den indiske tolken, hennes debutnovellsamling fick Pulitzerpriset år 2000 och jag minns den som ett under av nyansering i skildringarna av första och andra generationen indiska invandrare i Amerika. Hennes strama, bleka stil skapade ofta stark laddning i det korta novellformatet.

Romanen behärskar hon inte på samma sätt, men hon försöker, i dubbel bemärkelse, behärska och kontrollera sitt ämne, knyter prydligt ihop varje tråd, bearbetar varje moment tills det dör kvävningsdöden, som en osalig missuppfattning av romanformens möjligheter, själva dess fria väsen.

Jag väntar och väntar på att detta rika material ska börja leva, men sankmarken sträcks ut och lakas ur. Och som om de indiska maoisternas historia i romanform varit ett alltför osäkert uppdrag – något jag misstänker lurar bakom den mekaniska, liksom strypta återgivningen – säger Lahiri i en intervju i The New Yorker angående sin mångåriga och noggranna research:

”Och jag kände att jag var tvungen att hålla på med det här under många år, och jag kände mig faktiskt alltid osäker. Jag tänkte, förstår jag verkligen det här? Har jag verkligen greppat det här? Är det verkligen så här det kunde ha gått till?”

I väntan på Lahiris nästa novellsamling, och om man är nyfiken på naxaliterna, kan man kanske i stället läsa den prisbelönta romanförfattaren Arundhati Roys reportage om dagens gerillarörelse i centrala Indiens skogar, ”Walking with the Comrades” i essäsamlingen Broken Republic.