Det är inte morden

I Denise Minas tredje deckare om Glasgow-journalisten Paddy Meehan blir det tydligare än någonsin att romansviten handlar om familj, flock, kollektiv – den grupp man på gott och ont tillhör. Meehan har lämnat en katolsk kärnfamilj, arbetarklass som nästan alla katolska familjer i Glasgow, bakom sig. Hennes gäng är numera de slitna, sliriga och sexistiska kollegorna på Daily News som hon älskar att avsky och tillhöra. Förra boken, Vargtimmen, slutade med en rejäl klipphängare i form av ett positivt graviditetstest och numera har hon en ny liten flock bestående av sonen Pete (vars pappa är den före detta polisen, numera misslyckade komikern, Burns) och vännen/kombon/älskaren Dub.

Meehans livspussel handlar om religion, klass och kön, om privat och offentligt, om att vara passionerat lojal och samtidigt brinnande av trots mot dem man älskar eller av andra anledningar är beroende av.

I Sista andetaget fortsätter Mina att urskickligt knyta ihop trådar från det förflutna med Paddys omedelbara nu. Alla tider läcker in i varandra, alla relationer också.

Meehan är både jagad och på mördarjakt, IRA är inblandat, spelet är högt.

Det är spännande så klart, men det är inte för kriminalgåtans skull man läser Mina. Det är för Glasgow och för Meehan, för den svarta humorn och det brinnande hjärtat.