Bön och kärlek

ARNE JOHNSSON om Inger Edelfeldts nya dikter: söker sig till det yttersta

Inger Edelfeldt månar i sitt författarskap om integritet och självständighet, hon berättar om människor som söker gränser, som tar sig mot tillvarons yttersta utposter. Det är som att hennes samlade berättelse, den alla hennes böcker tillsammans utgör, handlar om detta, om att söka sig till det yttersta, där livsvillkoren blir tydliga och gripbara. Hon är en mångsidig författare med romaner, novellsamlingar, barn- och ungdomsböcker, pjäser, serier bakom sig. För fem år sedan gav hon ut sin första diktsamling, Salt. Det är en sparsmakad, på en gång sträng och sensuell samling som, med motiv från olika religiösa och mytologiska rum, kretsar kring en kärleksberättelse som också handlar om allt det motstridiga inom oss som vi måste komma till ro med.

Nu kommer hennes andra diktsamling, Efter angelus. Mot en fond av egyptisk mytologi och kristen mystik ljuder en mässa om kärleken. Högheten och vardagen i Inger Edelfeldts språk, sparsamheten och renheten med vilken hon använder både skriftspråket och själva diktens formspråk för henne nära det som antyds i titeln. Angelus är en samling som hålls tre gånger om dagen i katolska kloster - kanske kan man se boken som den inre monolog, något mellan bön, tanke och berättelse, jag föreställer mig slingrar sig i det inre hos dem som deltagit i sammankomsten. Men här uppträder Ormprinsessan: giftig, slingrande, vacker och med sinnet så nära sin upplevelse av kärlek som vore den löven och gräsen bland vilka hon rör sig.

Det är en säreget vacker kärleksdiktning. Ljus med mycket mörka slingor, sensuell och skör griper den med ärlighet och enkelhet. I tretton sviter, stationer på vägen i en rituell gestaltning av livets rörelse från födelse till död och till gestalt i annan form, berättar Ormprinsessan en kärleks historia. Hon är "jag" och talar med innerlighet när hon för läsaren fram genom yttre och inre landskap. Dikterna har en närhet till bönen eller till visionär diktning, den som talar lever i ett gränsland där själen oroligt rör sig mellan stark längtan och visshet:

"Du stod/så klar/för mig idag/och att jag/vill leva/med mitt skimmer/nuddande/vid ditt/Ditt väsen/såg jag; ljust/som en/sträng sötmas/nod/Och ändå/vet jag:/du/kan fylla mig/med hela det/fullmogna/mörkret"

Lyrik

Arne Johnsson