Livskrisen dränks av käcka fakta
Uppdaterad 2016-09-15 | Publicerad 2016-09-07
Inga-Lina Lindqvist läser Niklas Ekdals essä om självmord
För länge sedan när jag var ung arbetade jag i ett kulturprojekt. Jag var bara en liten kugge i maskineriet. Projektet kretsade kring en känd kulturpersonlighet vars självbiografiska material skulle ligga till grund för verket. På kvällarna drack arbetslaget öl med den kända kulturpersonligheten som ärligt och sårbart delade med sig av svåra händelser i sitt liv och berörde oss alla djupt. Men på dagarna ville den kända kulturpersonligheten bara vända och vrida på sina upplevelser för att de skulle passa in i konceptet. Det personliga skulle bli politiskt – med följden att det personliga blev urvattnat.
Minnet kommer till mig när jag läser Niklas Ekdals bok Hur jag dog.
Ekdal skriver om en mycket svår personlig erfarenhet. Han berättar om hur han nästan dog i ett allvarligt självmordsförsök. Ämnet är angeläget och viktigt att lyfta. Men Ekdals bok har en undertitel också. Hur jag dog – och fick klart för mig hur allt hänger ihop. Han vill sätta in händelserna i ett bredare sammanhang, göra det personliga politiskt. Och av den anledningen havererar projektet.
Ekdal har en professionell relation till språket. Som skribent är han slagfärdig, knivskarp och påläst. Egenskaper som har gjort honom till en av landets viktigaste publicister är exakt det som den här gången ställer sig i vägen för konstnärlig gestaltning. Slagfärdigheten gränsar till raljerande. Överflöd av citat gör mig som läsare avtrubbad.
Vid andra genomläsningen provar jag att läsa selektivt. Jag fokuserar enbart på de kapitel som berör författarens självupplevda erfarenheter. Berättelsen om hur en framgångsrik man som lever ett rikt och meningsfullt liv drabbas av en oförutsedd händelse och når smärtans botten berör mig och lär mig något nytt. Men varför dränks denna gripande och fängslande historia i en störtflod av käckt framlagda fakta och för all del träffsäkra men svepande omdömen om allt i hela världen som har minsta lilla anknytning till ämnet självmord?
För länge sedan när jag var ung förstod jag inte vad den kända personligheten höll på med.
Nu har jag levt längre och förstår mer. Man vill skydda sig mot smärta. Det är djupt mänskligt och dessutom förnuftigt. Få konstnärer vågar göra det personliga politiskt, på allvar. Att blotta sin svaghet till allas beskådan, på tvärs mot allt förnuft har ett alltför högt personligt pris. Jag har stor respekt för att Niklas Ekdal inte vill offra sig. Med sin bok vill han få folk att börja prata om psykisk ohälsa och självmord. Det är gott nog.
