Dikter som får golvet att gunga

Vad är det ”att gräva sig ner i golvet med svindel, / fylla händerna med allt det andra, / / en lönndörr ner till något som lever, / ett pulserande hjärta, ett uppspärrat öga”?

Det kan vara att dikta så.

Linus Gårdfeldt debuterar med en slags performativ centrallyrik, där det som utsägs och det som händer hela tiden tycks tätna till ett enda. Grävande, kännande, seende, lystrande skriver han sin poesi så att golvet gungar, språket börjar sjunga och pulsera. Det ser glest och litet ut på sidorna, och liksom gulligt med gula blommor och godnattsaga, mjuka rävbarn och rådjur, men klangen som växer är mäktig.

Här finns ett diktjag som ser olika saker; ett träd på andra sidan sjön, gula tapeter, småfåglar, rävsvansar, ljussken som kommer och försvinner. Det kan vara ett barn som står i texten och upptäcker sin omgivning med uppspärrad uppmärksamhet. Det kan vara en vuxen som inte är så trött och tömd.

Ändå är det som om lamporna i Men golvet har ingen mun (Albert Bonniers förlag) förblir släckta. Jag ser ingenting av allt som omtalas, men jag hör det. Bilderna behöver inte nödvändigtvis framkallas för att verka. Orden sjunger inuti sig själva: ”sjön är nu orimligt stor, / löv virvlar ner i mitt huvud, / / det är som en svindel av avstånd som vidgas”

Här finns inget brus. En poet har varit framme och gjort språket lite helare, lenare, mjukare. Orden låter mycket vackrare nu. Läs högt, läs nära.