SS-svenskarna som grundade SD
Publicerad 2014-09-19
Ännu en bok om förbindelser med Nazityskland
Aptiten på allt som har med andra världskriget och Hitler att göra tycks omättligt. Inte sällan räcker det med ett hakkors på omslaget för att en bok ska sälja, även om innehållet mest består av gammal skåpmat. Journalisten Bosse Schön har sedan den uppmärksammade Svenskarna som stred för Hitler (1999), och tillhörande tv-serie, bidragit till den aldrig sinande bokströmmen med ett tiotal titlar om svenska förbindelser med Nazityskland.
Hans färska Hitlers svenska SS-soldater. Brev och dagböcker knyter an till den trend som dominerat internationell militärhistoria det senaste decenniet: Att låta den lilla människan synas genom användandet av självbiografiskt material (tänk Peter Englunds Stridens skönhet och sorg eller Antony Beevors Stalingrad). Visst bjuds på intressanta inblickar i enskilda öden, helvetet på östfronten och soldaternas föreställningsvärld. I stort sägs dock inget nytt om kriget som sådant eller dess svenska deltagare.
Mycket av innehållet är förvillande likt det i Schöns tidigare böcker, även om han nu sätter tydligt frågetecken för de frivilligas försök att friskriva sig ansvar för förintelsen. Därtill hackar hantverket. Litteraturlistan är kort, källkritiska diskussioner saknas och framställningen drunknar i detaljer.
De 270 svenskar som tog värvning i Waffen-SS utgjorde en brokig skara. Här fanns allt från småbus, till skötsamma arbetare och adelsmän. En betydande del hade skolats inom den svenska nazistiska rörelsen och var varken förledda eller äventyrslystna, utan politiskt motiverade.
Av Hitlers framfantiserade ariska rike, i vilket SS-männen skulle inta en särställning, blev som bekant intet.
Brända av besvikelse och brutalitet vände flera av de frivilliga nazismen ryggen efter kriget. Hos andra förblev emellertid den ideologiska kompassriktningen intakt.
De höll kontakt via veteranföreningar och engagerade sig i den nynazistiska rörelsen. Flera SS-veteraner ingick också i kretsen som 1988 grundande Sverigedemokraterna. Påminnelsen om denna personella och ideologiska kontinuitet gör boken relevant, bristerna till trots.
Det räcker på intet sätt för att besegra SD politiskt, men måste ändå sägas: Blåsippans rötter äro bruna.
