Poesihistoria – på 14 rader

Claes Wahlin

Claes Wahlin om en fin
introduktion till Shakespeares sonetter

Sällan har väl så få rader haft ett så stort inflytande som sonettens fjorton. Dess början blir en smula trevande, enstaka försök under 1200-talet i den occitanska (provençalska) poesin och under den lärde Fredrik II:s hov på Sicilien i slutet av samma århundrade. Och även om Dante och Cavalcanti också skrev sonetter, så är det först århundradet efter, med Petrarca, som dessa fjorton rader börjar sitt segertåg genom Europa.

Kärleksdikterna till Laura, samlade i Il Canzonerie, även kallad Rime sparse, ger med tiden upphov till den så kallade petrarkismen. Det blev länge högsta mode att på kontinenten och i England skriva sonetter, ett strängt system som varierades beroende på när tanken i den skulle vändas. De fjorton raderna kunde delas in i block, 6 + 8, 6 + 6 + 2, 4 + 4 + 4 + 2, etcera. Även rimflätningen varierades. Men kärnan var att ett jag som talar till en älskad.

I början av 1500-talet översätter Thomas Wyatt ett trettiotal av Petrarcas sonetter till engelska ( Chaucer var dock först med en översättning redan i slutet av 1300-talet) och under 1500-talets sista decennium exploderar det engelska sonettskrivandet med kända namn som Philip Sidney eller Edmund Spenser, och mindre kända namn som Thomas Watson, Henry Constable eller Samuel Daniel. Man brukar hävda att när väl Shakespeare ger ut sina sonetter 1609 är han en smula sent ute. Numera anser man att de 154 sonetterna var något han arbetade med under lång tid, kanske under de perioder som teatrarna var stängda på grund av att pesten härjade.

Shakespeares sonetter är flitigt kommenterade genom seklerna. Sonetterna till den unge mannen respektive den mörka damen har lästs som ett slags bevis på Shakespeares eventuella sexuella läggning, men utan att någon samstämmighet i forskningen har uppnåtts. Detta beror dels på Shakespeare, även hans dramer ges ständigt nya tolkningar, dels på genren. Sonettens subjektivitet kan få det att klia i fingrarna på den biografiskt anfäktade forskaren. Dessutom är det en av de mest komprimerade texter som västerlandet känner. Det är inte en diktsamling som man sträckläser, bäst är att ta ett par sonetter om dagen. Som ingen annan vet Shakespeare att smälta samman strukturen med innehållet, texterna är så täta att ingen översättning kan få med alla de dubbelmeningar, ordlekar eller retoriska finesser som finns i varje sonett.

Carl Rupert Nyblom var först med att tolka dikterna till svenska, 1871, och under de senaste åren har översättningarna duggat tätt; efter Sven Christer Swahns 1981 kom i rask takt Lena R Nilssons (2006), Martin Tegens (2007), Walter Dan Axelssons (2009) och nu alltså Eva Ströms. Denna senaste volym är idealisk som en introduktion till sonettsamlingen. Varje uppslag rymmer Shakespeares text i original, Ströms tolkning därunder samt på motstående sida en kommentar där allt från elisabetansk kulturhistoria angående oöversättbara finesser till högst moderna associationer ryms. För den som önskar gå vidare finns framför allt Helen Vendlers magistrala The Art of Shakespeare’s sonnets från 1997.

Eva Ström låter sitt översättarspråk balansera mellan de olika tiderna. Ord som ’fägring’, eller ’hägn’ får samsas med ’tröttkörd’ eller ’prioriterat’, men rytmen, känslan av den lugna, men koncentrerade röst som i olika skepnader tränger ut från varje dikt, den bibehålls, liksom rim

flätningen. Och om vissa kända rader, som den tolfte sonettens ”When I do count the clock that tells the time”, där man hör klockans tickande i alla assonanser och allitterationer, tappar takten i ”När jag hör klockan, tideräknarn, slå”, så sätts klockan igång i raden efter: ”och ser den stolta dagens färd mot natt”. Så upptäcker läsaren också hur Shakespeares andra rad ”And see the brave day sunk in hideous night” med sin fallande, olycksbådande karaktär, får låna ut sin känsla till Ströms första rad. Detta slags lösning genom kompensation är naturligtvis en vanlig metod i lyriköversättning, men det är inte alltid lösningarna är så stillsamt eleganta som hos Ström.

Själva skrivandet var för Shakespeare, som för så många andra författare, ett sätt att besvärja tiden. Översättningar åldras, det är ohjälpligt, men goda tolkningar kan, som Hagbergs översättningar av Shakespeares dramer från mitten av 1800-talet, få ett långt liv. Den femtonde sonetten slutar med att diktjaget hämnas det tiden tar med att skriva den älskade ny, ”All in war with Time for love of you/ As he takes from you, I engraft you new”. Eva Ström litar till metaforen ’ympa’ i sin översättning, men om jag dristar mig till att bli bokstavlig och ersätta hennes ’kvist’ i sista raden, så må hennes slutrader även gälla hennes översättning: ”Och alla för din skull i krig mot tiden, / jag ympar dig som skrift i denna striden.”