Någonting har hänt

... men inte i politiken. MIKAEL LÖFGREN läser Jesper Bengtsson

Jesper Bengtsson, verksam på Aftonbladet, hör till den nya generationen ledarskribenter. Och socialdemokrater. I dag utkommer han med en bok som är präglad av den dubbla tillhörigheten. Boken heter Det måttfulla upproret. Jag kommer att tänka på Linje 2:s motto inför kärnkraftsomröstningen: "Avveckla - men med förnuft!" Det är nog ingen tillfällighet. Bengtsson är en ivrig tillskyndare av den gyllene medelväg som präglat socialdemokratisk ideologi sedan 1920-talet. Å ena sidan kommunistisk diktatur, å andra sidan rövarkapitalism. Eller med Bengtssons 2000-talsvokabulär: å ena sidan "nationell självtillräcklighetsvänster", å andra sidan "bombkastarhöger". Och i mitten, fast förankrad på den breda, tredje, neutrala vägen: s.

Bokens underrubrik lyder: "Lindh, Sahlin, Wallström och 20 år av politisk förnyelse". Är jag ensam om att studsa till inför den rubriken? Vilken förnyelse? Men Bengtsson har en poäng. På flera viktiga områden har politikens förutsättningar förändrats. Tänk på de senaste decenniernas debatter om privatiseringar, säldöd, stödstrumpor, flyktingförläggningar, EU.

Det "nya" som har inträffat kallar författaren, med en term lånad från den spansk-amerikanske sociologen Manuel Castells, för "nätverkssamhället". Det han kartlägger är hur politikens horisonter förskjutits i jämförelse med det gamla, klassröstande industrisamhället. Det han efterlyser är en politik som bringar samman dessa faktiska värderingsskred i en rödgrön, feministisk, multikulturell och människorättsbaserad deltagardemokratisk politik som omfattar hela världen men som för den skull inte utgör någon ny "stor berättelse" i likhet med marxismens förhoppning om arbetarklassens befrielse.

Inga dåliga grejor. Hur ska det gå till? Jesper Bengtsson sätter sin lit till att "den globala solidaritetsrörelsen" och socialdemokratin börjar prata med varandra.

Det är en sympatisk tanke i en sympatisk bok. Bengtsson vill väl. Hans genomgång av de så kallade framtidsfrågornas öden och äventyr i den socialdemokratiska rörelsen är både initierad och intressant. Det är inte partiets nuvarande rorsman som är hjälte i Det måttfulla upproret, utan triumviratet Anna Lindh, Mona Sahlin och Margot Wallström - de kvinnliga femtiotalister som enligt författaren bröt ny mark och skapade en ny politisk kultur. Eller som i varje fall försökte. På grund av kända omständigheter återstår nu bara Wallström att hoppas på. Men i vassen lurar Nuder.

Själv ett barn av -68 (han föddes då) och Grupp 8 (hans mamma var med där) utgjorde 1980-talets strid mellan de så kallade förnyarna och traditionalisterna den danande politiska upplevelsen för Jesper Bengtsson. Vietnamkrig, vänsterrörelse och Palme är för honom återberättad historia. Det är inte utan att det märks. Att Vietnams folk hade rätt att ta till vapen mot den amerikanska aggressionen ser han som en självklarhet. Att irakierna skulle ha samma rätt är han mer tveksam till. De ser inte ut som patriotiska frihetshjältar utan "verkar vara" terrorister från al-Qaida.

Bengtsson skulle bara veta hur FNL eller ANC skildrades i västerländska medier på 1960-talet. Nelson Mandela har också varit terrorist.

Enligt den outtalade devisen "allt gott kommer från socialdemokratin" urskiljer författaren en tämligen spikrak linje från det tidiga 1980-talets självförvaltarstrider inom SSU till den globala rättviserörelse som blivit synlig under det senaste decenniet. De för-enande länkarna heter egenmakt, civilt samhälle, medborgarrätt, deltagardemokrati och andra positiva ord. Bengtsson är glad i positiva ord. Så glad att han ibland låter som en inhyrd positivistkonsult. "Det pågår föränd-ringsprocesser", kan han skriva utan att blygas. Ord som "ny", "förnyelse", "utveckling" är i Bengtssons språkbruk entydigt positiva men framför allt entydiga. I detta kan han låta som en moderat, fast inte i ordets betydelse av måttfull.

Dragningen till att åt sig själv och s konstruera gyllene medelvägar gör att författaren ibland hamnar i diket. I ivern att gentemot "nationalvänstern" skapa en enad front mellan Anna Lindhs utrikespolitiska linje och den uppmärksammade boken Imperiet, karakteriserar Bengtsson den senare som vore den Folkrörelsernas Höga Visa. Det är den inte. Finge de allt annat än måttfulla författarna Hardt och Negri reda på Bengtssons tilltag är det inte omöjligt att han får en stämning på halsen.

Det viktiga med Det måttfulla upproret är att det påminner om hur värderingar i centrala avseenden har förskjutits under de senaste decennierna, utan att detta mer än i marginell utsträckning har tillåtits prägla den förda politiken. Bokens svaghet är dess brist på samhällsanalys, förutan vilken dess förhoppning om en civiliserande dialog mellan svensk arbetarrörelse, europeiskt civilsamhälle och global rättviserörelse är dömd att stanna vid en förhoppning, om än aldrig så from.

Samhälle

Mikael Löfgren