Känsligt porträtt av frälsisprofilen
Uppdaterad 2016-02-25 | Publicerad 2016-02-19
Kristian Lundberg läser en biografi över poeten Majken Johansson
Majken Johansson tillhörde från början den lundensiska akademiska krets av poeter som kallades för ”Lundaskolan”. Det var en mindre grupp poeter och kritiker knutna till den litterära kalendern Vox. De kom att inta en mer ironisk hållning till dikten, bortom det högstämda. Romantiken var förbi, igen. Trolösheten blev den enda giltiga tron.
Göran Printz-Påhlson blev en tongivande röst i gruppen, inte minst genom essäsamlingen Solen i spegeln som han utgav 1958. För övrigt samma år som Majken Johansson (1930–1993) gick in i Frälsningsarmén.
Med andra ord: Majken Johansson skolade in sig själv i en litterär och existentiell hållning som hon senare med nödvändighet skulle skriva sig ut ur. En del skulle kanske mena att hon straffade sig ut ur den, inte minst genom sin kroniska alkoholism.
Paul Tenngart läser i Livsvittnet Majken Johansson fram ett komplicerat människoöde. Han finner fragment till en livsberättelse i hennes efterlämnade biografiska material: Fotografier, anteckningar, dagböcker, lappar, obduktionsprotokoll. Kort sagt – allt som finns tillgängligt.
Det är en banbrytande forskarinsats. Aldrig förr har Johansson stigit fram så här i sin totala komplexitet. Tenngart lyckas också, på ett mycket känsligt sätt, närläsa ett antal av hennes dikter och länka samman dem med avgörande skeenden i författarens liv. Det kunde varit upplagt för övertolkningar och övertramp, men det sker aldrig.
Blasfemi och epifani kan ibland ha samma bottensats.
Det är alltså inte nödvändigtvis ett speciellt stort steg mellan debuten 1952 då diktsamlingen Buskteater utkom och den omvändelse och kampdiktning som senare blev hennes signum, exempelvis i Djup ropar till djup där delar av Psaltaren löper som en livslinje. ”Hängivelse och utblottelse” är också en rimlig definition för både hennes liv och dikt. Frälsningssoldat. Fosterbarn. Alkoholist. Homosexuell. Poet.
Det är ett känsligt tecknat porträtt av en människa som kämpar, en poet som vill mer än bara skriva. Tenngart hemfaller aldrig till misärromantik – snarare tvärtom – då han sakligt redogör för Majken Johanssons konstanta försök att bemästra ångest, ensamhet och förtvivlan.
Hans sätt att närma sig just de olika brytpunkterna i Johanssons författarskap får ett speciellt slags frihet. Det kan delvis bero på att han sätter henne i ett sammanhang där nyckelordet är ”vittnesbörd”. Varje människa är ett vittne. Vi är varandra lika och samtidigt unika. Det är i brustenheten som människan Majken Johansson möter poeten med samma namn. Det är också i den kollisionen som hennes dikt blir levande, radikal.
