Vit-kille-trivsel

JENNY TUNEDAL läser ett populärkulturellt manifest

Den amerikanske skribenten Chuck Klosterman inleder sitt ”lågkulturmanifest” Sex, droger och kalaspuffar med att slå in en vidöppen dörr: för honom känns det minsann inte mindre rimligt att analysera vad det innebär att leva utifrån Pamela Anderson och sockrade frukostflingor än utifrån Kant och Wittgenstein. Visst är det fem år sedan boken först kom ut, men redan då hade väl postmodernismens upplösning av gränsen mellan ”hög” och ”låg” kultur övergått i den fajt mellan kulturellt och monetärt kapital som nu definitivt placerat Kant och Wittgenstein på mattan. (För övrigt verkar Klosterman ha missat att de sistnämnda faktiskt kan vara behjälpliga i analysen av Anderson och sockerflingor. Jag vill hävda att det omvända inte gäller.)

Klosterman vänder helt enkelt sin uppmärksamhet mot sådant som de flesta människor födda mellan 1965 och 1985 i länder som domineras av amerikansk kultur älskar att uppmärksamma: musik, sport, tv-serier, film, massmördare. Han gör det med humor, smarthet och självförtroende och följaktligen är han också älskad. (Den svenska utgåvan är strösslad med blurbar där skribenter som Strage, Lokko, Virtanen och Gradvall hyllar en mästare.)

Det intressanta med de arton texterna i Sex, droger och kalaspuffar är framför allt graden av uppmärksamhet. Klosterman är hela tiden ivrigt framåtlutad över sitt ämne. Väldigt, väldigt intresserad, exempelvis av Paradise City, ett tributeband tillägnat Guns N´Roses, som en av bokens bästa texter, Appetite for replication, handlar om. Porträttet av bandet som får Klosterman att tänka att ”det är så här det måste ha låtit att urinera på Sunset Strip 1986” är väldigt rolig rockjournalistik.

Min andra favorit i boken handlar om vad det innebär att ha känt en massmördare. Klosterman har varit fascinerad av massmördare sedan han var barn – något han förklarar med att hans lärare i fjärde klass sa åt barnen att aldrig lifta eftersom de enda som plockar upp liftare är perversa seriemördare, medan hans lärare i femte klass sa åt dem att aldrig plocka upp liftare eftersom de är seriemördare. ”Det jag fick lära mig i grundskolan var att alla på landsvägarna var på jakt efter förödelse. Jag brukade föreställa mig nomadiska, sadistiska dagdrivare som försökte få lift med blodtörstiga Volkswagen-ägare, båda i spänd väntan på en möjlighet att få döda varandra.”

I dessa två texter skriver Klosterman om andra människor, och gör det mycket bra. De blir levande och får röst, vilket innebär att någon sorts syre kommer in i den lilla självbekräftande bubbla som hans analyser tråkigt nog nästan hela tiden formar.

Alltför ofta upprepas samma tröttsamma gest: resonemanget skriver sig kring en eller annan ”bekännelse”, av något som är lite ”fel” eller ”ocool” eller ”skamligt”, vilket sedan förklaras som, och motiveras med, att det är ett sätt att vara, och/eller tänka över att vara, en samtida amerikan i den uppfuckade men sköna värld som är vår. Och det som bekänns är aldrig problematiskt, egentligen. Det kan handla om att gilla Billy Joel, äta sockrade frukostflingor, eller varje jul titta på den famösa hemvideon där Pamela Anderson suger av Tommy Lee – helt enkelt seder och bruk som skapar lättsam, identifikatorisk vit-kille-trivsel. Även när Klosterman skriver kritiskt om porrsurfande – ”Hur kommer det sig att kvinnor kan förstå internets kraft utan att masturbera till JPG-bilder av förnedrande sexualakter?” – landar han i ett bekräftande av det rådande: Tjejer är helt enkelt inte snuskiga sexdjur – med undantag för Anderson – medan pojkar kommer att vara pojkar.

”Precis som musik, får litteratur aldrig vara exkluderande”, deklarerade Klosterman i en intervju i Göteborgs-Posten häromdagen, apropå sin förestående romandebut. Och visst är det lätt att känna sig inkluderad i både journalistprosan, skämten och ämnesvalen i Sex, droger och kalaspuffar – kanske särskilt om man som jag är nästan jämgammal med Klosterman. Jag har levt hela mitt liv i en värld av den här sortens vit-kille-trivsel. Jag har den långt ner i halsen.