Förbluffande klarsynt av Märta Fohlin
Publicerad 2014-08-29
Går rakt på de existentiella frågorna
”Jag har ett ungt ansikte, det förföljer mig, det är skört, det är inte nött. /…/ Jag undrar vad de tänker då de tittar in i mig, alla ögon, ser de mig eller ser de en föreställning.”
Det är i skriftens ensamhet som romandebuterande Märta Fohlin placerar sitt berättarjag, som inte utan hämndlystnad tittar tillbaka: ”Jag har en penna i mitt huvud. Där finns ett intensivt skrivande om vad jag ser, om vad jag känner, om mitt utanförskap, om människorna.”
Sådan är Jag duger inte åt lycka: ett konstruerat tanke- och känsloflöde, ett innersta inre som berättar om kvinnogemenskaper, om en uppblossande kärlek till ”väninnan” och andra intensiva relationer där intimiteten är ett påbud lika mycket som ett löfte. En rätt ful kvinnovänskapens gåvoekonomi skymtar, där gåvan – eller ska jag säga offret – är tilliten, förtroendet, den egna strupen.
Här finns också årstidernas melankoliska laddning, längtansfyllda återblickar mot barndomens ljus, den tysta hemstaden vid kusten, med djuren, havet och skogen.
De första sidorna är förbluffande klarsynta. Hur är det möjligt, tänker jag, för en tjugotvå-åring att ha den här tydliga kompassen, den här koncisa uppriktigheten som alstrar estetisk njutning?
Kanske för att man aldrig i sitt liv har en sådan oförsonligt genomborrande blick som när man runt tjugo. Man är mitt uppe i den pulserande livserfarenheten, och man kan se bakåt på den: Man kan redan dela in sitt liv i barndom, ungdom, vuxen, i olika kapitel bestående av formerande katastrofala kärleksaffärer. Man har antagligen redan upplevt hur livet upprepar sig. Ändå saknar man begreppet om tid. Och någonstans i det här glappet brukar det fallera litterärt, i en övertänd och självfixerad textröst som en medelålders kan raljera över eftersom man varit precis likadan själv.
Så har vi själva ungdomsfetishen. Alla åtrår ungdomen, ungdomen själv genomborrar ungdomens mjuka hud med blickar och det är just den narcissistiska laddningen som Märta Fohlin vänder och vrider på, ja förstår sig på, även när hon är mitt i den – kanske för att hon skyr den. På dessa första sidor suggererar hon fram ungdomens specifika laddning så insiktsfullt och ogarderat att jag blir orolig, olustig, förförd. För det är just specifik den är, trots att vi tror att vi alla äger den, att den är allmängods.
Duras-prosan är numera mainstream i den svenska litteraturen. Den kan se enkel ut i original, precis som gåtor, som skulpturer. Det är omtagningarnas, betraktandets och tigandets konst. Duras skrivande – tragiska – jag är fången i skriften, i en monoton solipsism vars omedelbara öppenhet är en textens paradox, en estetisk gåta.
Men Fohlin skildrar privilegierade unga kvinnor som rör sig fritt mellan stad och land, sippar amaroneviner och har körkort. Som finner lugn i en bok, i naturen. Som oreflekterat kan gå rakt på de existentiella frågorna, de givande samtalen, och vars begär främst hindras av ett inre neurotiskt tryck.
Väninnornas vardag vibrerar av smeksam weltschmerz men skildringen av deras vidöppna liv – ett slags emancipationens utopia – blir aldrig riktigt vidöppen, utan monoton, som ett dagboksflöde. Det hindrar inte att jag kommer att minnas scenerna i boken som tog mig tillbaka.
