Vi är nog inte rasister allihopa
Uppdaterad 2016-07-26 | Publicerad 2016-07-12
Dan Korn skriver modigt om brännheta ämnen
Programledaren i SVT:s Sverige! intervjuar Ebba Witt-Brattström om hennes skönlitterära debut. De pratar om ”han” och ”hon” och jag tänker på hur en motsvarande intervju skulle ha hanterats i en rysk tevestudio. Att frågan skulle ha ställts.
Har Svenska Akademins före detta ständiga sekreterare slagit sin fru? Eller är just misshandeln en konstnärlig överdrift? För det ligger i den ryska kulturen att vara påstridig och öppet nyfiken och lite hänsynslös. Medan man i den svenska kulturen helst söker konsensus och har respekt för den personliga integriteten.
Man lämnar varandra utrymme.
Programledaren pratar om havererade kärlekar och om begreppet ”respekt”, och apropå ”respekt” så klipper man raskt över till nästa inslag som handlar om ett konstprojekt där två fotografer visar samerna respekt genom att fotografera dem på ett helt annat sätt än Rasbiologiska institutets fotografer gjorde på 1910-talet. Jag funderar på sambandet. Varför dra in Rasbiologiska institutet i en berättelse om ett feministiskt fotoprojekt hundra år senare? Vilken tankemodell ligger bakom den vinklingen?
Jag tror inte jag hade reflekterat över inslaget om jag inte hade läst Dan Korns nya bok, Rasister det är vi allihopa. Det skedde något med min perception efter läsningen.
Under läsningen var jag sval och skeptisk. Boken består av fristående kapitel med rättshaveristiskt långa källförteckningar. Det var skämmigt att åka tåg och skylta med omslaget – vad skulle folk tro om mig? Jag är väl inget Avpixlat-troll heller! Men efter läsningen började boken växa i mig. Saker jag hade tagit för givna började plötsligt skava. Tidningsartiklar och nyhetsinslag fick ett intressant raster över sig.
Dan Korn är författare, journalist och rabbin i Machester. Han stammar från Mölnlycke. För sin senaste bok Kejne. Verkligheten bakom 1950-talets rättsröteaffär erhöll han Axel Hirschs pris av Svenska Akademin. Han är en seriös skribent som har gett sig på ett svårt ämne. Han härleder begreppet vithetsnorm till romantikens myt om ”den ädle vilden”. Belyser Rasbiologiska institutets uppgång och fall. Ger makarna Myrdal upprättelse och förklarar Onkel Toms storhet. Han slår ett slag för den franske filosofen Pascal Bruckner som har kritiserat ”västvärldens masochism”. Den nya antirasismen med dess rasifierade kroppar placerade i separatistiska rum finner ingen nåd hos Korn.
Korn tar upp ämnen som är som osäkrade granater. De kan när som helst explodera och göra oss blinda och handlösa. Samtiden gör ont och många av mina vänner befinner sig i ett kliniskt tillstånd av politisk depression. Man funderar på vart man ska emigrera – men vänta lite! Är det verkligen så illa ställt med vårt kungarike?
Tillbaka till inslaget i Sverige!
Får jag generalisera min anekdotiska erfarenhet av en författarintervju och dra slutsatser om något så efemärt och ogripbart som ”svensk kultur”? Och om jag tar mig den friheten – vad ska jag tycka om den svenska återhållsamheten? Ska jag hylla detta krusbär eller håna det för dess färglöshet? Är jag en kulturell masochist som måste snacka ner min egen kultur för att inte råka såra andras? Eller är jag en normkritisk intellektuell som inte kan säga ”same” utan att i samma andetag behöva skämmas över skallmätningarna från förra seklet?
Måste jag skämmas överhuvudtaget eller kan jag vara lite stolt över att Rasbiologiska institutet trots allt avskaffades på socialdemokratiskt initiativ?
Kan jag rentav vara mycket stolt över att Sverige i dag är ett av världens mest attraktiva länder? Flyktingar är beredda att riskera livet för att komma till Sverige – kan det vara så att vårt land inte är präglat av strukturell rasism utan tvärtom är en fristad att längta till?
Dan Korn har skrivit en reflekterande bok som vänder och vrider på frågorna. Han är sällan tvärsäker. Och ändå väldigt tydlig. Han vill slå ett slag för en humanistisk multikulturalism och sund nationalism, vilket givetvis kan vara provocerande.
Det är lite old school-känsla över texten. Korn citerar Palme och Gunnar och Alva Myrdal på ett sätt som plockar fram friskheten i deras röster. Paret Myrdal förutsåg att arbetsgivarna skulle gripa tillfället att sänka löner när invandringen ökade. Olof Palme talade öppet om skillnaderna mellan strukturell rasism och vardaglig elakhet mot främlingar. De var olika saker och skulle inte bekämpas med samma medel.
Rasister det är vi allihopa är en bok som får min politiska depression att lätta något. Korn släpper loss filosofer, tänkare och politiker vars röster man inte hört på länge eller inte tillräckligt mycket av. Och jag tänker att vi skulle behöva återvinna de goda rösterna.
Sträcka på oss. Vara stoltare över det vi uppnått och våga blicka framåt. Det är dags att komma över den politiska förlamningen.
