Bättre än nånsin!

JENNY TUNEDAL ser Gunnar Blå komma tillbaka

Gunnar Blå trotsar en mängd föreställningar om trygga dikotomier. Hans författarskap har rört sig från porrnoveller till självbiografiska romaner, utan att någonsin passera den så kallade verkligheten. Strip lit är inte ens förnamnet – här snackar vi perv lit, fuck lit, death lit, av och med en blåådrig fiktion. Litteratur som osar av köttets sorg och själens obotliga; som maler tömning, tömdare, tömd.

Nu utkommer både Klumpigheten Redux, en utökad och illustrerad samling av gamla porrnoveller, med suveränt förord av Aase Berg, och en roman som tar vid där Den tredje systern slutade för två år sedan.

I novellsamlingen är Gunnar Blå fortfarande författaren som skriver i jagform om en ensam, sprängkåt, svagsint man som möter fittan i de mest häpnadsväckande skepnader. Denne man bland män är en skönt sorglig fåne, men det är först när han får bre ut sig i hela romaner och författaren och jaget på riktigt smälter samman, som den bristande blandmissbrukarmannen blir omöjlig att hålla ifrån sig.

Gå ner för trappan förtäljer hur den numera kuklöse, sjukpensionerade förortsbon Gunnar läser en onanidagbok och blir gravid. Efter en djävulsk förlossning föder han dottern Elisabeth. ”Den nattens timmar var heliga. Jag grät och grät, oändligt trött, men oförmögen att somna. Den lilla hittade snart bröstvårtan och började dia med sin tandlösa, övre mun. / Mjölken flödade rikligt ur brösten. / Min kropp var livgivande ljus. / Jag var ett blomster.”

Gunnar är en ny man. Hans starkaste drift är inte längre fitta, flykt eller farmakologiskt rus, utan att värna sitt grönfjälliga rovdjursmonsterbarn. Mot samhället, helvetet, skräcken och hungern, och mot den fruktansvärda allsmäktiga tredje systern.

I en tid då moderskap beskrivs som en skön livsstil för medelklasstrettioplussare känns jungfrufödaren Gunnars vedervärdiga färd genom underjorden befriande. Allt ljummet, normerande konsensusfluff som omger barn och föräldrar utsätts för en mörk lavaström av förtvivlat starka, katastrofala känslor. Biologin är död, leve köttet.

Sorgligare, innerligare, mer sentimental och skönskrivande än någonsin är Gunnar Blå tillbaka för att störta vår sjuka, patriarkala verklighetsshow.