Sex på facket

Pia Bergström

Pia Bergström läser en initierad roman om maktens rävspel

helskärm

Anna är 26, har fil kand och examen från journalisthögskolan, en överklassflicka från Saltsjöbaden som påverkad av tidens vänstervindar söker jobb på fackföreningstidningen Stenarbetaren.

Bengt är väl 40, en stridbar ombudsman som jobbat i marmorbrottet i Kolmården sen han var 15 och där­efter gjort facklig karriär.

De möts i LO-borgen. Det slår gnistor. Han är gift och har småbarn men är en obotlig fruntimmerskarl. Hon är naiv och oerfaren i kärlekens spel och faller handlöst för hans uppkäftiga charm och tunga muskulösa manlighet.

Gunilla Boëthius, journalist, dramatiker och författare till ungdomsböcker berättar livfullt och drastiskt om Annas och Bengts hatkärleks­turer på fackförbundsexpeditionen, ­givetvis ur Annas, även i djupen av förtvivlan stadigt flickbokskäcka perspektiv. Men Ofri är en vuxenbok, faktiskt Boëthius första. Och sexualiteten, dess svettiga, fumliga, förvirrande ljuva tvång och längtan tar stor plats.

Bengt skrivs fram som en klassisk skitstövel som bara velat ha lite bekräftande sex när Anna trott att han menat kärlek på allvar. Under ytan en osäker karl som njutit särskilt av att ha en överklasskvinna under sig, både i sängen och som hennes överordnade chef.

Den historien är ju inte ny. Det är miljön, skarpt och humoristiskt fångad som gör Ofri läsvärd.

I början av 70-talet verkade socialdemokraternas drygt fyrtioåriga hegemoniska makt inte lika given längre. Vilda strejker, inte minst gruvstrejken vid statliga LKAB hotade fackföreningarnas och sossarnas sedan 30-talet framkompromissade fred mellan Staten och Kapitalet.

Unga, vakna journalisten Anna blir i romanen ett klarseende vittne till den fackliga tystnaden om strejkerna och rädslan för förändring inom Stenarbetarförbundets ledning, lierade med makten som de är. Bekvämt inrättade i Stockholm med höga löner, traktamenten och med framtidsutsikter högre upp i LO eller riksdan om de är följsamma och lojala.

Bengt som valts till vice ordförande just för att han med sin orädda kamp mot centraliseringen och storavdelningarna fångat upp missnöjet ute hos medlemmarna blir snart, i hennes idealistiska ögon, lika feg som de andra taktiska och kompromissinställda arbetarrepresentanterna vid ”maktens köttgrytor”.

Anna tycker också att han sviker henne som yrkeskvinna när hon jobbat hårt och engagerat med intervjuer av sten- och betongarbetare ute i landet, som prövat på ett utbildningsprojekt på arbetstid som Bengt initierat. Rapporten accepteras inte av SAF-folket. De anser att hennes levande språk – som när hon återger svar som att de ”känt sig som männi­skor och inte bara som produktionsmaskiner” – är irrelevant och vänstervridet. Man kräver att hon ska bytas ut om de ska vara med och betala.

Bengt tar inte strid för henne. Att detta hade äventyrat hela projektet struntar hon i.

Det vore roligt att läsa fler initierade romaner om sossemaktens betongisering. Boëthius är en fena på att förtäta mänskliga och politiska motsättningar till laddade, ofta dråpliga dialogscener. Men när hon löser de för mig evigt hoptjorvade frågorna om kärlek och sexualitet, drift och förnuft, längtan och sårbarhet med ett enkelt feministiskt emancipationsgrepp, då är jag inte med.

När Bengt äntligen vill ha henne, då blir han i samma ögonblick en ömklig förlorare, och hon blir fri. Kärleken som maktkamp. Hur tidstypiskt är det?