Tänk om han säger det andra bara vågar tänka...

Åsa Linderborg får rysningar av Gunnar Adler-Karlsson

Primitiva vildar har ett primitivt beteende. På Dagens Nyheter är alla kommunister. U-hjälp är inte bra. Sverige borde återinföra pigsystemet. I skolan fick man förr lära sig vett, vetande, hut och hållning, men i dag får man lära sig läsa, skriva, tvätta händerna och använda kondomer. Kvinnorna finns på arbetsmarknaden för att de starkaste testosteron-stinna hannarna vill ha de svagare männens hust-rur i sina kontorsharem. Genusvetenskap är dravel. Marx och Lenin var judar och därför är judendomen ansvarig för kommunismens förbrytelser. Att judarna aldrig har ställts till svars för dessa beror på att en judisk lobby, i Sverige Bonnier, har dolt sin skuld genom att ge nazismen omotiverat stor uppmärksamhet. Sverige är en bananrepublik.

Detta är ett axplock förkunnelser ur det evangelium som Gunnar Adler-Karlsson presenterar i En uppblåst bakteries memoarer. Så mycket till memoarer är det dock inte, utan ärendet är större: han vill presentera en helt ny världsåskådning.

Även om Adler-Karlsson lämnade Sverige redan 1968, har han alltid haft ett förhållande till Sverige. Med sin doktorsavhandling om kalla kriget gjorde han sig känd som en orädd fors-kare i Gunnar Myrdals hägn. Där avslöjade han såväl familjen Wallenbergs samarbete med Nazityskland som att socialdemokratins neut-ralitetspolitik bara varit en chimär. Störst betydelse har han dock haft med Funktionssocialismen som 1967 gav socialdemokratin ett starkt ideologiskt alternativ när den var som mest klämd mellan både höger och vänster. Och på slutet av 1970-talet gjorde han sig charmigt obekväm när han sjöng latmaskarnas lov och förespråkade medborgarlön. På den här tiden var Gunnar Adler-Karlsson en svårplacerad begåvning som kanske hade sin främsta styrka just i att han inte lät sig inrangeras.

Sen hände någonting.

Ska man tro Adler-Karlsson själv, fick han ett slags uppenbarelse när han läste Bernard Campbells bok Männi-skans evolution. Utifrån biologismen bygger nu Adler-Karlsson sin nya tankevärld. Den säger följande: till 99,8 procent har alla människor samma genstock. Men detta skall inte tolkas som att vi alla är lika; det är den 0,2 procentens avvikelse som gör hela skillnaden. Den yttrar sig i att kvinnor och arbetare begåvats med lägre IQ och därför helt riktigt underordnas. Fattigdomen i världen beror inte på imperialism och exploatering, utan på att även människorna i tredje världen är IQ-svaga. Men IQ-svaga ska inte hata IQ-starka, eftersom de förra kan tacka de senare för att de överhuvudtaget lever. Och krig beror på att alfahannar som Saddam Hussein och George W Bush är begåvade med genetiska våldssafter som rinner till på vårkanten.

Att läsa Gunnar Adler-Karlsson är som att förflytta sig hundra år tillbaka i tiden, till grosshandlarnas sällskap runt groggborden eller till kolonialherrarnas samtal på godsverandorna när kvällssolen sänkte sig över Rhodesia. Det är som att ta del av 1930-talets vetenskapliga diskurs eller som att läsa första upplagan av Nordisk familjebok.

Med folkomröstningen i färskt minne inser man dock att Gunnar Adler-Karlsson inte är så antikvarisk som man i förstone kan tro. Borgerliga företrädare för Ja-kampanjen förklarade ju valresultatet med att kvinnor, arbetare och lågutbildade saknar förståndsgåvor att fatta rätt beslut. Kanske säger Adler-Karlsson det andra bara vågar tänka? Och vi övriga, som ser memoarerna som en lika tragisk som grotesk freakshow, har förmodligen inte rätt genuppsättning för att kunna bedöma värdet av detta bidrag till en "ny" världsåskådning. Enligt Adler-Karlsson ska man nämligen ha "tur med generna". Eller otur, kanske. Det beror på hur man ser det.

Memoarer

Åsa Linderborg