Ödemarken under ytan

Magnus Ringgren läser en ruskigt stark Gustafsson

Sprickorna i muren hette en svit berättelser av Lars Gustafsson från 70-talet. Han brukar kalla dem ett romansystem. Böckerna utforskade Sverige genom att uppfinna fem alternativa liv åt sin författare. De gav en märklig och inflytelserik bild av landet från 30-tal till 70-tal. Om vittnesbörden är sann eller falsk beror till stor del på läsarens ideologiska hemmahörighet. I Sprickorna i muren blev nyliberalen Lars Gustafsson tydlig för första gången.

Detta romansystem har nu fått sällskap av ett annat och lite mindre, ett amerikanskt. I dag avslutar Lars Gustafsson en trilogi från Austin, Texas, där han numera är bosatt. De tidigare böckerna heter Historien med hunden och Winnie berättar. (Romanen Tjänarinnan är väl ett slags fotnot till trilogin, en bok man gärna glömmer.) Årets bok, Dekanen, fullbordar verket utan att fylla igen luckor eller reda ut trådar. Snarare är det så att nya hemligheter och lakuner uppstår när de gamla avslöjas eller avfärdas.

Miljö och personer är till stora delar gemensamma i de tre böckerna. Vi befinner oss i universitetsmiljö i Texas bland välbeställda akademiker och fattiga immigranter från Mexiko. Den rullstolsbundne dekanen Chapman vid filosofiska fakulteten har vi träffat förut liksom en studentska som jobbar i bokhandel och sysslar med inre resor med hallucinogena svampar som farkost. Vi skymtar också den charmerande frisörskan Winnie från de tidigare böckerna, hon som är ett slags pratsam väktare vid dödsrikets portar. Lars Gustafsson är ingen kvinnoskildrare. De är tjänsteandar eller halvt gudomliga väsen hos honom, sällan verkliga människor. Winnie är ett undantag, romanen om henne är lysande.

Om handlingen i Dekanen ska inte ordas så mycket, den är tycks det mig mest en spektakulär och spretande bisak. Dekanen tillsätter en assistent åt sig, filosofihistorikern Spencer Spencer. Deras umgänge är i förstone ganska filosofiskt och verserat men utvecklas snabbt till en ren mördarpakt. Dekanen har ett förflutet i Vietnam som kanske inte bör komma i dagen. Och Spencer har också en del att röja undan. Det är människornas inre landskap, deras språk och tankar, som är det väsentliga.

Den här gången är detta landskap ett existentiellt Schweiz - dekanens egen metafor - av obeboelig oländighet. Eller en ofantlig öken av absolut ingenting. Vad personerna sysslar med är att göra dessa hemska inre landskap beboeliga.

Som bild av USA är de här romanerna inte alls så intressanta som Sprickorna i muren och dess Sverigebild. Författaren är alldeles för fascinerad och - åtminstone på ytan - lojal mot det amerikanska. Han går inte på djupet med detta samhälles motsättningar och dunkla drifter. Möjligen är det så att Amerika amerikaniserats alldeles för hårt - återigen dekanens egen formulering. Det USA som Lars Gustafsson fascinerats av består kanske mest av ett förvaltat arv från det gamla borgerliga Europa, ett arv som håller på att förskingras. Under en sådan process måste ju lojaliteten hållas på en jämn och glättig nivå. Annars förgasas den i kontakten med det verkliga sociala livet.

Romanen utforskar den extrema individualismens värdeförluster. I allt kultiverat filosofiskt resonerande finns en alldeles tom kärna utan mänskliga värden. Här finns ett Faustmotiv - personerna säljer sig, var och en på sitt sätt, åt Djävulen. Man kan också se boken som en studie i nietzscheansk övermänniskokult iscensatt i det postmoderna tillståndet. Upplysningsprojektets och modernitetens rationalitet krackelerar under inverkan av röd flugsvamp och råa emotioner.

Dekanen är en mycket vacker och nyckfull text i sina oförmedlade kast mellan filosofi, poesi och berättelse. Det kapriciösa förstärks av en del fiktiva omständigheter. Dels skrivs berättelsen ner i ökentrakter där tid och rum har en tendens att röra sig lite oberäkneligt i förhållande till varandra. Dels rör det sig om professor Spencers efterlämnade och fuktfläckade anteckningar, och de är kanske missuppfattade eller på annat sätt korrumperade av den tydligen inte alltför skicklige utgivaren.

Grundtonen är den här gången ruskigare än vanligt. Lars Gustafsson skildrar människor för vilka moral och social kontroll inte tycks existera hur mycket moralfilosofi de än häver ur sig. Dekanen är en stark roman. Den lever på spänningen mellan en briljant social yta och ett ödelagt existentiellt centrum.

Roman

Magnus Ringgren