Brev från ett dåligt äktenskap

Pia Bergström om Elsie Johanssons nya roman

Näckrosträdet är ingen fortsättning på trilogin om Nancy, om nu någon trodde det. Men Hildur, som i brevform berättar om sitt liv i Elsie Johanssons nya roman, kommer från lika fattiga förhållanden som Nancy. Och hon strävar bort från det underklassiga på samma kluvna sätt som Nancy.

Hildur växer upp som fosterflicka hos folkskollärarinnan Greta Överbäck, lär sig tala fint och läsa böcker och får gå i läroverk och börja gymnasiet. Men hon känner sig hela tiden som en bortbyting. Sommaren hon fyller sexton träffar hon Ivan vid en badsjö. Han är mörk och vacker, frireligiös och biträde i en köttaffär. Att han lider av återkommande depressioner förstår hon inte då. Trots Gretas protester slutar Hildur skolan och gifter sig med Ivan. De vill inte synda utanför äktenskapet. Första tiden är hon skinnflådd på insidan av låren och sårig i underlivet. Snart har de två små barn.

”Alla män behöver någon att stöta i, någon att gråta hos och någon att sätta högt på piedestalen. Plus en hushållerska. Helst allt i ett”, summerar Hilde, som hon senare kallar sig, i ett av breven. Det finns något förklokat och självrättfärdigt över henne som lyser igenom i såna exempel. När hon ska formulera vad kvinnor behöver är hon inte alls lika säker: Sammansmältning? Överensstämmelse i tankar och ord? Bekräftelse ??

Näckrosträdet skildrar utan tvekan ett dåligt äktenskap. Men är det tidens sociala tryck, skammen vid psykisk sjukdom, problem eller skilsmässor som gör att de låtsas, lider och hycklar? Är det för att Ivan gör Hildur till en morsa? Deras intimitet har onekligen något klibbigt oidipalt över sig, som Elsie Johansson framhäver. Själv får jag lite creeps över Hildes sorts kärlek, den evigt utgivande som inte söker sitt, hennes ”stackars, stackars Ivan” och hans kvidande: ”Jag kan inte leva utan dig. Du får aldrig gå ifrån mig. Då klarar jag mig inte!” Hon känner sig så god när hon förlåter honom alla otroheterna och fortsätter ligga med honom av ren barmhärtighet, för att han ska få ro och tröst.

Men vem kan döma om vad som är sann kärlek? Möjligen är också det en generationsfråga.

Känsliga och svåra saker är det i alla fall som Hilde minns och sörjer, ältar och ångrar – och försonas med. I hennes självrannsakan finns både semestervåldtäkter, miljonarv och dildosar med knottror deklarerade. Men fastän Elsie Johanssons stil är lika orädd, drastisk och levande som i Nancyböckerna så lämnar det helgonlika ”lilla lammet” Hildes öde inte samma originella avtryck.

Roman

Elsie Johansson

Näckrosträdet

Pia Bergström