Kriget om kokainet

Kristoffer Viita får ont i magen av Savianos nya bok om drogkartellerna

På en toalett i Berlin lirkar min kompis fram påsen från sitt Iphoneskal och snortar från den smarta telefonens display. Jag har haft många chanser att testa kokain. På efterfester i Göteborg och på gatan i New York, men jag ser mig själv som konsumentmedveten. Ungefär som jag ibland köper ekologiska bananer för att stilla mitt samvete över varans tillverkningsprocess. Kanske har drogens varierande innehållsförteckning (tegelpulver, aceton, insektsmedel, bly, röd bensin) avskräckt mig.

Förmodligen beror det mest på slumpen att jag aldrig vågat. Trots risken för hjärtattack, stroke, impotens och psykoser är kokain sexigt. Man kan jobba längre, prata smartare och supa hårdare. Dessutom: alla andra tar det.

Skolans vaktmästare, dina barns pianolärarinna eller telefonförsäljaren som ringer och stör dig pudrar näsan med koks, eller smugglar det i sin mage. ”Om det inte är din far eller mor, om det inte är din bror, så är det din son”, skriver Roberto Saviano i inledningen till Zero Zero Zero.

Titeln syftar på den renaste formen av kokain och Savianos nya tegelsten är ett reportage om kokainsmugglingens tentakler och hur de letat sig in på den globaliserade finansmarknaden. Kokain är världens mest eftertraktade handelsvara. Att investera i det ger hundra gånger större avkastning än aktier i Apple, som är världens mest lönsamma företag. Det vore naivt att tro att de svarta pengarna inte sugs upp av vår ekonomi.

Liksom i storsäljaren Gomorra undersöker Saviano maffians ”hederssamfund”, men nu över hela världen. Italienska bossar håller seminarier om livsregler för mexikanska gangsters i New York. Saviano träffar en före detta medlem från den ökänt brutala Kaibilmilisen, som utbildats i Guatemalas djungler och vars metoder exporteras till Colombias karteller.

Samtidigt blommar nya klaner upp i hemlandet Italien och inleder affärssamarbeten med den ryska maffian, som utnyttjat Sovjetunionens fall för att bygga sina egna kokainimperium. Allt sker i ett komplicerat nätverk som är omöjligt för narkotikapolisen att stoppa. Det är hopplös information, men Saviano fortsätter gräva i knarkspåren med en besatthet som smittar av sig på texten och gör att man läser Zero Zero Zero väldigt snabbt.

Värst är Mexiko. Sedan kartellerna ”privatiserade” kokainmarknaden i slutet av 80-talet (genom konkurrens mellan givna territorier) drar droghandeln i landet in upp till 330 miljarder kronor om året. En vinst som lett till att 70 000 personer, eller fler, mördats de senaste sex åren. Inte bara rivaliserande gäng utan politiker, poliser och journalister som utmanar dem.

Sedan sex år tillbaka lever Saviano under ständigt dödshot från camorran i Neapel för sina avslöjanden i Gomorra. Han eskorteras av sju livvakter dygnet runt, en tillvaro som sliter på honom och gör honom paranoid: ”Runtomkring en finns fiender eller snyltare. Det är så jag lever i dag. Grattis till mig”. Och hjältarna i Zero Zero Zero är just de infiltratörer som vågat gå emot strukturen. Det är med dem som Saviano känner släktskap.

I mitten av 80-talet lyckades polisen Kiki Camarena infiltrera en knarkkartell i Mexiko. När han upptäcktes blev straffet tortyr med elström mot hans testiklar. Man skruvade in en skruv i hans skalle, knäckte hans bröstkorg och våldtog honom med en glödande stång. Mordet på Kiki Camarena utgör en milstolpe för vår globala ekonomi. Viktigare än Reagans och Gorbatjovs politik, menar Saviano.

Vi har redan läst, sett och hört mycket kring problematiken Amerikas krig mot narkotika de senaste åren. Som Magnus Lintons Cocaina, Tom Feilings Kokain - drogen som erövrade världen eller utmärkta dokumentären The house I live in. Det kanske är därför som Saviano undviker att skriva utförligt om till exempel de fattiga missbrukare som säljer kokainet och utnyttjas av Amerikas vinstdrivande fängelsesystem. Oavsett fascinerar grymhetens natur honom mer än sakpolitik.

Våldet som kokainet för med sig kan kännas abstrakt, men kommer närmre när Saviano visar kopplingarna mellan knarkkarteller och internationella banker.

Isle of man och Caymanöarna? Bah, turistfällor! I dag är City of London och Wall Street de nya pengatvättarna.

Finanskrisen har försvagat västvärldens ekonomier men gynnat den organiserade brottsligheten. När alla ”flytande” tillgångar runnit bankerna ur händerna och bubblorna spruckit är det enda kapital som räknas det som går att ta på, som går att väga.

För Roberto Saviano har kokain blivit mer än en drog. Det är ”svaret på vår tids mest tvingande behov: frånvaron av gränser”. Ju snabbare allt går, ju mer vi måste kommunicera för att sälja i stället för att skaffa riktiga relationer, desto större blir efterfrågan av kokain, resonerar han uppgivet. När han i slutet erkänner att enda tänkbara utvägen är att legalisera narkotika, då är det som om han kapitulerar under vikten av all blodig fakta. Knappast en drogliberal näve i luften.

I sina bästa stunder blandas stilistiken perfekt med hans matiga research. När han filosoferar över kokainets dragningskraft och effekter, plockar isär dess slanguttryck, kartlägger distributionsrutter och listar alla trick för att smuggla ”den vita oljan”.

Den 500 sidor tjocka luntan blir tyvärr lite yvig och snöar in på faktastaplande för ofta. Även den kriminella historien har en tendens att upprepa sig. Zero Zero Zero hade tjänat på att vara hälften så lång.

Jag får ont i magen men blir trött i bollen.