Men vad är hem?

Pia Bergström läser Lennart Hagerfors hittills bästa

Barndomsskildringar brukar vara som bäst när de vågar vara hänsynslöst subjektiva men ändå betrakta jaget som valp med en viss distans. Just så är Lennart Hagerfors berättelse om sin uppväxt som missionärsbarn i Kongo.

Han ser på den dagdrömmande, lite ängslige, "fege" pojken Lennart med samma avklarnade tolerans som han ser på omgivningen, hundar, hönor, tjänstefolk, vänner, de två äldre syskonen och mamma och pappa som så självklart och fromt väljer Guds uppdrag, frälsandet av hednasjälar före de egna barnens behov.

Hagerfors föräldrar var missionsförbundare och kom till Kongo i slutet av trettiotalet. De arbetade på flera olika missionsstationer och när barnen blev sex skickade de väg dem till ett kristet internat i hamnstaden Pointe-Noire. Tre gånger om året fick barnen besöka hemmet. När de blev fjorton förflyttades de till internatskolan Drott på Lidingö. Inte undra på att den minsta pojkens minnen fått titeln Längta hem.

Men vad är hem, egentligen? Är det huset i Ngouedi, med sin cementtrappa och sin dimbeslöjade morgonutsikt över dasset, hönshuset, de vida slätterna och berget Mukambo? Är det byn Zanaga, vid gränsen till Gabon, där fadern går med byfolket på jakt och den tropiska nattens larm når ända fram till verandan? Är det släktgården i värmländska Hagfors, med farbröder, fastrar och tremänningar, Brazzavilles heta stadsvimmel, fotbollsspelets pojk-rusiga gemenskap? Är det något som bara finns i vanliga syndiga, själviska familjer? Känslan av tomhet och saknad rotar sig tidigt i Guds barnbarn. Han tycker att han nästan alltid befinner sig på "fel plats".

Lennart Hagerfors har återvänt till Afrika i flera böcker; Valarna i Tanganyikasjön (1985), Kongolesen som skrattade (1987), Drömmen om Ngong (1998). I Bortom Mukambo, utgiven på Författarförlaget 1983, kan man hitta många av de anekdoter som dyker upp i den självbiografiska Längta hem. Det sägs ofta att fiktion gör författare friare att komma närmare sanningen. Här ser man tydligt att det handlar om något annat, förfarenhet, mognad. Längta hem griper tag från första sidan. Den sakliga, okonstlade stilen fångar både exotismen och det vita barnets ensamhet, både femtiotalets stämningar, den frireligiösa andan och kolonialismen. Och det verkliga livets lite omständligare detaljer. Samvetsgrant och med mild humor och med ett slags häpnad över hur förunderlig världen ändå kan vara som läsaren får dela. Detta måste vara Lennart Hagerfors bästa bok.

Självbiografi

Pia Bergström