Detta är stort

ARNE JOHNSON läser sista delen i Kerstin Ekmans trilogi om livets lotteri

helskärm

I det viktiga som skrivs finns en kärna som -om den än är minne, om den än tillhör döden och är dess avbild - ändå lever som är den av eld.

Kerstin Ekman kommer nu ut med den tredje och avslutande delen i romanserien Vargskinnet. Denna bok har titeln Skraplotter. De övriga är Guds barmhärtighet (1999) och Sista rompan (2002) och hela verket har så blivit en krönika som täcker hela 1900-talet.

Vi följer ett antal människoöden i byn Svartvattnet i Jämtland, alltsedan barnmorskan Hillevi Klarin flyttade dit från Uppsala i en akt av botgöring. Hon träffade handelsmannen och mångsysslaren Trond Halvarsson och blev kvar och personerna i böckerna är ättlingar efter Hillevi och andra omkring henne.

Kerstin Ekmans sätt att berätta är något av en lapptäcksmetod eller, vid närmare eftertanke, vill jag likna den vid ett arbete när ett täcke bestående av virkade stjärnor växer fram. Täcket är ett intrikat mönster av trådar som går in i och ut ur varandra, stödjer det stora mönstret och binda det lilla vid det stora.

Det finns en central berättare för alla böckerna: Risten eller Kristin Halvarsson som växte upp som fosterdotter till Hillevi. Hon som sätter samman hela historien, mer eller mindre tigande bevarar hon sina och andras hemligheter medan hon virkar på sitt eviga täcke.

Omkring Risten cirkulerar en mängd människor vars öden är djupt sammanflätade. De lever i Svartvattnet, åldrande, var och en bärande på sitt mörker. Där är Elis eller Elias Eriksson/Elv som rymde som ung man och blev berömd konstnär, där är läkaren Birger Torbjörnson och där är Skraplotters huvudperson Inga eller Ingefrid och hennes adoptivson Anand. Ingefrid och Anand är romanens katalysatorer, deras ankomst sätter i gång en lång händelsekedja eftersom det visar sig att Ingefrid är Hillevis okända dotterdotter (för den som har Sista rompan i färskt minne: barn till Myrten).

Vargskinnet som helhet har för varje enskild bok växt till en legend om barmhärtighet, och försoning, hemkomst och återförening. Människorna blir, som i många av Kerstin Ekmans romaner - de tidiga deckarna på 50- och 60-talet, som i 70-talets Mörker och blåbärsris och Katrineholmssviten, som i de till synes självständiga Rövarna i Skuleskogen, Händelser vid vatten, Gör mig levande igen, som i Knivkastarens kvinna - till att i vardagen bli bärare av vårt sökande efter livets mening. De är omkringskuffade av öde och liv. De upplever de värsta av tumult, tvingas söka sig fram mellan livshållningar och trosföreställningar innan de kommer till det som är luttrat, avklarnat och moget. Och vi som är läsarna, vi som följer dem i dessa själarnas länder (för böckerna är pilgrimsresor i själens universum), vi ser att berättelserna är reningsbad både för sina personer och för oss som läsare.

Kerstin Ekman håller läsaren fången med en stor arsenal av skiftande perspektiv vilket, som i Skraplotters porträtt av Ingefrid ger en enastående komplex skildring av en sökande kvinna. Vargskinnet är en vridscen - allteftersom Risten berättar snurrar den sakta, vi ser i Skraplotter den gamle Elias i våndor över sitt livs hemligheter, vi ser Ingefrid vacklande fram och åter i tvivel (läs hennes vandring från fosterfamiljens relativt välbärgade liv genom en tillvaro där folk föser henne runt i sina egna föreställningar om vad som är rätt och riktigt och fram till ett liv där hon är sann!), vi ser alla barn och barn till barn som i vilsenhet söker ursprung och familjetillhörigheter, föräldrar och älskande som förtvivlat vårdar minnen av dem som döda och svikits, som sträcker sin tafatta kärlek mot de ovetande.

Det vi försöker dölja kommer till slut fram i ljuset. Skraplotter handlar om sökandet efter sanning och vad som händer när den eller variant av den kommer fram.Ty det kan ju vara så att medan man tror sig uppdaga en sanning så framträder en annan desto starkare.

Den handlar också om att ta hand om det som uppdagas, om att kunna vårda fynden. Att köpa trisslotter tillsammans, sitta där och skrapa med ett mynt eller med den där lilla plastskyffeln, längre kan man i vardagslivet knappast komma i pretentioner på ärlighet gentemot varann. Själva akten, att köpa lotterna, dela både på skrapandet och den eventuella vinsten är en akt av solidaritet och, som här i denna berättelse om generationslånga sår och hemligheter, en som handlar om djup försoning.

Vargskinnet har blivit ett svindlande stjärnfall av historier och öden, av människor som slumpen (som det är i liv och lotteri) fört samman för att de skulle leva samman. Risten sitter som en av de gamla nornorna, hon virkar på sitt täcke av stjärnor, virkar in deras liv, tillkortakommanden och styrkor. Hon berättar och det är som att det är hon som får dem att se, bestämmer när det är nog, när lidandet ska få en ände, eller ta en annan väg, när vi kan stanna upp och se på det som blivit.

Ty så är det: du lever, du ser saker, somligt är viktigt, somligt är skräp, men det följer med dig, kanske bara i marginalen men något av ditt liv häftar vid allt och någon gång skimrar det så förunderligt, som ljus gnistrande i färggranna glasbitar. Det är då du sett det underbaraste: det märkvärdiga i det mest banala.

Så är det med det gamla vargskinnet som Trond gav till Hillevi i tidernas begynnelse, så är det med Hillevis anteckningsböcker, hennes vittnesmål, så är det med Birger Torbjörnsson, det han har sett, de minnen han har från boken Händelser vid vatten, vilken länkas till Vargskinnet och sålunda ytterligare utvidgar berättelsen, så är det med de bibliska berättelserna i böckerna, med schlagertexterna, skillingtrycken, skrönorna, skildringarna av elände och helighet - Kerstin Ekmans universum, den värld hon skapar växer ständigt och den kretsar kring sin kärna av eld.

Det är inte den värld vi lever i, naturligtvis inte, eftersom den finns i böcker. Men när jag/du läser den finner vi att den omfattar och berättar den värld vi lever i.

Och det är stort.

Roman

Arne Johnsson