Innan Gud vann

MAJA LUNDGREN om Mellanösterns myter i en ny svensk roman

Två händelser som ser ut som tankar i tiden: två böcker som kommer ut ungefär samtidigt i vår. Den ena är Ola Wikanders översättning av Kanaaneiska myter och legender. Det är skrifter på ugaritiska från århund-radena före Moses. Där finner man en besynnerlig och uråldrig polyteism som går tillbaks till Mesopotamien, om inte ännu längre. Afrika? (Den underbara Mawila, "Hon med sång" i min bok om afrikanska religioner, är inte hon släkt med den kanaaneisk-kvinnliga motsvarigheten till Orpheus?) Myterna levde kvar länge i Mellanöstern och hade ett stort inflytande på Bibeln, med en avgörande skillnad som vi återkommer till.

Den andra händelsen som är en tanke i tiden utgörs av en historisk roman, Isebel. Den väcker upp dessa myter och tar parti för dem gentemot den religion som kom senare.

Anders Rayners roman utgår ifrån de delar av Konungaböckerna som skildrar krigen i Israel efter kung Salomos död. Det var en utdragen maktkamp mellan Israels olika stammar, stridigheter där profeterna spelade en viktig politisk roll. Polyteismen hade fortfarande inte helt och hållet givit vika för monoteismen. Folkets offer och böner om regn, hälsa och välgång kunde fortfarande lika gärna rikta sig till, bland andra, guden Baal och gudinnan Astarte.

Kung Salomo hade på sin ålders höst blivit förledd av kvinnorna till att dyrka den som Jeremia kallar "himmelens drottning" Astarte. En tid senare blev Ahab (Achav i Rayners roman) och hans hustru Isebel kungapar i Israel. De fortsatte dyrkan av Baal och Astarte. Jahve var egentligen en relativ nykomling i gudomliga sammanhang. Men han var i besittning av despotens ursinniga entusiasm inför idén om att vara och förbli ensam på tronen. Jahve såg mellan fingrarna på många brott, särskilt dem som begicks i hans namn, men tuggade fradga inför just avgudadyrkan. Om den Astartedyrkande drottning Isebel heter det sålunda i Konungaböckerna: "På Jisreels fält skola hundarna äta upp Isebels kött; och Isebels döda kropp skall ligga såsom gödsel på marken på Jisreels åkerfält, så att ingen skall kunna säga: detta är Isebel."

Det är drottning Isebel själv som har ordet i större delen av romanen, ty Anders Rayner bekänner sig inte till den religion vars fundament utgörs av en död kvinnas kropp. Vi får följa den sidoniska prinsessan och sedermera israeliska drottningen från barndomen i Samarien fram till det synnerligen brutala slutet, då kung Jehu skickas ut av Jahve för att få henne utslängd genom ett fönster och överkörd av en vagn. Isebel biktar sig under sin sista natt i livet för sin tjänsteflicka Sarai och så småningom också för sin dotter Atalja, även det en anti-

jahvisk kvinna som Bibeln inte har något gott att förtälja om.

Rayner gör en ganska listig omdiktning av det mesta i Konungaböckerna. Det gäller alltså att parallelläsa dessa och romanen för att se exakt vad författaren gör. Profeten Elias himmelsfärd får heta "profeten Elias påstådda himmelsfärd". Ett mirakel som i Bibeln tillskrivs Jahve tillskrivs i stället Astarte. Ett mord Isebel sägs ha förlett sin make till på grund av girighet sägs här i stället ha begåtts av maken på grund av svartsjuka. Det hela förefaller ganska trovärdigt - som om Bibelns version är förvrängd snarare än Rayners. Vad Rayner undersöker i romanen är också kombinationen kvinnlig monogami och manlig polygami, det vill säga den bergfasta dubbelmoralen, steningen av våldtagna kvinnor och leviternas fördömande av de prostituerade vilka besöks i smyg och misshandlas.

Könsöverskrivandet - att låta en kvinna vara berättare utan att det blir schematiskt eller fördomsfullt - klarar Rayner bra. Han avhåller sig också från att försköna vare sig Astartedyrkan eller dess företrädare drottning Isebel. Den senare framstår ofta som bitter och osympatisk (till skillnad från den mer sprakande onda dottern Atalja). Författaren slätar inte över de kanaaneiska styggelserna inom främst Molokkulten, även om den största antipatin hela tiden landar på Jahves kungar och profeter. Och gudskelov frossar den varken i snusk eller våld.

En invändning är att språket är betydligt stillsammare än det kärvt kamelosande bibliska språket. Berättartekniken hade också kunnat vara mer dramatisk. Vad gäller grymhet kan romanen förstås inte mäta sig med Bibeln, men det är det ju inte många böcker som kan. Det är i alla fall ett språk som aldrig koketterar, och det ger stilpoäng.

Myten om Baal och Astarte vandrade vidare över Grekland och Rom och kom så småningom att landa i vår nordiska saga Prins Hatt under jorden. Det är samma saga som den om Isis och Osiris, Attis och Kybele, Amor och Psyche: en gud blir dödad men räddas upp ur underjorden av en kvinnlig gudom.

Roman

Maja Lundgren