Dikten blev hans livlina

MAGNUS WILLIAM-OLSSON läser en ömsint bok om Aspenström

För poeten Werner Aspenström (1918–97) förefaller själva skrivandet ha varit intimt förbundet med frågan om livet, om hur och varför man skall leva det. Kanske erbjöd rent av skriften ett slags livlina för torparsonen som trots studier på Hermods, folkhögskola, högskolan och till slut en egen stol bland de aderton snillena, aldrig fann någon kunskap som kunde befria honom från tvivlet. I själva översättandet av liv till skrift och skrift till liv tycks han ha funnit en möjlig livsväg. Och kärnan i hans ganska omfattande verk är troligen de svarta, av utomstående ännu olästa, anteckningsböcker som han ständigt skrev i och utifrån. Inga ståndpunkter är i hans författarskap självklara. Varje svar reser en ny fråga. Varje dikt en gendikt. Och ändå finns där hela tiden en barnslig längtan efter det fasta, det verkliga, det förblivande, det som stillnat.

Förvånansvärt lite har skrivits om detta viktiga författarskap som trots eller kanske tack vare att det ständigt söker det avvikande och egna, står mycket centralt i den svenska efterkrigslitteraturen. Den typiska svenska författaren är ju paradoxalt nog en ”outsider”. Och Werner Aspenström var, som Hans Isaksson påpekar i sin monografi, ”en mycket svensk poet”.

Isaksson har valt en prismatisk metod att närma sig det aspenströmska verket. I stället för en sedvanlig kronologisk framställning, består boken av ett antal fristående kapitel som utgår från ett tema, motiv eller förhållningssätt i hela författarskapet. Metoden har tydliga likheter med den Anders Olsson använder i sin numera klassiska avhandling Ekelöfs Nej. Det är en lämplig förebild. Precis som Ekelöf är Aspenström en produktiv och återbrukande författare. Hans texter tar ofta utgångspunkt i en tidigare text och författarskapets ”utveckling” är kanske mindre intressant än dess totala sammansatthet.

Ibland tycker jag att Hans Isaksson i onödan idealiserar Aspenströms sympatiskt låga livshållning, men monografin ger å andra sidan en bild av författarskapet som varken reducerar eller utstofferar det. Det är ovanligt. Det var länge sedan jag läste en litteraturvetenskaplig framställning som gör så lite våld på sitt föremål. Isaksson vill inte förklara och ställa till rätta, utan belysa och uppdaga. Bara på en – om än grundläggande – punkt tycker jag att Hans Isakssons bok reser invändningar.

Som jag uppfattar Werner Aspenströms diktning är den, åtminstone från hans fjärde bok Snölegend (1949) och fram till hans sista, Israpport (1997), fundamentalt resonerande och dialogisk till sin karaktär. Detta drag iakttar och beskriver Isaksson fullödigt när dialogen sker med yttervärlden, drömvärlden eller litteraturen, men han undviker egendomligt nog dialogen med läsaren. När dikten ställer Isaksson en fråga, hänvisar han den alltid åter till verket. När dikten vill och gör med honom, svarar han med att tala om den aspenströmska diktens sätt att vilja och göra.

Detta förhållningssätt är varken ovanligt eller oförsvarligt. Kritikerns uppgift är att belysa och analysera. Svara kan läsaren göra själv. Det är sant. Men i Aspenströms fall ter sig ibland svaret som en del av själva dikten, alltså av det föremål som skall belysas och analyseras. I samlingen Ty (1993) står till exempel en liten dikt som heter ”Elegi” och som lyder:

Ty dagen lider.

Solen skall dö klockan sju.

Säg, experter på mörker,

vem skall lysa oss nu?

Vem tänder ett västerländskt motljus,

vem drömmer en österländsk dröm?

Kom vem som helst med en lykta!

Helst du.

Vad handlar den här dikten egentligen om? Och hur skall den läsas?

Den första strofen står öppen för många tolkningar. Man kan till exempel läsa den som en typisk tidsallegori som spelar med klassiska dikotomier, ljus/mörker, väst/öst, rationalitet

/dröm. Man kan läsa den som en existentiell lägesrapport, kanske rent av som centrallyrik. Men den andra strofens två rader förändrar allt. Själva katalysatorn är den allra sista raden, som med sitt yxhugg kapar det daktyliska, nästan valsartade flytet och dessutom slår eld på rimorden ”nu” och ”sju”. Men den betydelsestruktur som starkast gör sig hörd vilar på den bekanta metafor som liknar ”att läsa” vid ”att lysa”. I den sista strofen tittar dikten plötsligt upp, möter läsarens blick och kallar på henne. Sök mig i det osedda, säger den. Kom med din lykta.

Här som på så många andra ställen antyder Aspenströms poesi att den verkliga dikten är till någon annanstans än i bokstäverna och orden. Ibland tycks den stå att finna i naturen, ibland i erinringen, ibland i ett förhållningssätt, en etik. Som vore hans dikt bara slöjan framför en annan dikt, hans verk bara ingången till ett annat verk. Hans Isaksson har i sin imponerande bok med ömsint och kunnig blick belyst och beskrivit det förra verket. Men det senare tycks mig fortfarande ligga och vänta i mörkret, olyst, osvarat och löftesdigert.

Magnus William-Olsson