När statsmakten sviker

Petter Larsson läser Asyl – och ser Liza Marklund missa dramatiken

helskärm

Om Liza Marklunds och Maria Erikssons Gömda (1995) drevs av den goda ambitionen att skildra mäns våld mot kvinnor genom ett enskilt öde, så är det svårare att se tanken med uppföljaren Asyl. Om det nu inte bara handlar om att stilla läsarnas eventuella nyfikenhet på vad som hände sen.

Asyl tar vid där Gömda slutar och sträcker sig över tio år. Här skildras Maria Erikssons flykt från sin förra pojkvän mellan olika gömställen i Sverige, via Latinamerika till asylen i USA. Det är en resa genom svensk byråkrati som slutar i en absurd rävsax: kammarrätten fastslår att familjen måste emigrera, men hjälper dem inte att göra det. Statsmakten sviker. Och då handlar det ändå om en familj som kan ta för sig hyggligt. Hur behandlas knarkare och kriminella? Eller flyktingar?

Som kritik av en stat vars praktik ibland ligger långt ifrån lagtext och politiska högtidstal hade Asyl kanske kunnat fungera om den varit bättre skriven och inte så entydigt subjektiv. Marklund och Eriksson väljer dokumentärromanens form. Möjligen är det ett sätt att smita från både journalistikens krav på stringens och relevans och romanens krav på fördjupning och stilistisk förmåga. Åtminstone av resultatet att döma: pratigt, långsamt och ytligt.

Tyvärr sker också synliggörandet av Maria Erikssons utsatthet på bekostnad av att den främlingsfientliga schablonbilden av den våldsamme mannen från Mellanöstern förstärks - ett problem som var ännu tydligare i Gömda. Det uppvägs inte helt av att författarna i slutet låter Maria Eriksson ta avstånd från idén att "kultur", eller religion skulle förklara våldet.

Boken har alltså alla föregångarens brister, men saknar samtidigt dess stora förtjänst. Det ständigt närvarande hot som drev fram berättelsen i Gömda orkar bara inledningsvis ladda Asyl, som snabbt planar ut i trivialiteter - problem med språk, boende och pengar i främmande land, möten med nya vänner, och så vidare.

Att historien om bedragarstiftelsen Evigheten repriseras från Annika Bengtzon-thrillern Paradiset höjer möjligen temperaturen lite grann - men i så fall bara för den som inte redan läst den.

Här finns annars dramatik att ta vara på: sonen Robins livshotande astma. Dottern Emmas psykiska problem. Ett äktenskap som bryts ned av tid och flykt.

Dessa berättelser hade kunnat användas för att fördjupa porträttet av Maria Eriksson. Men nu skummas de förbi.

Och Asyl blir mer en utdragen epilog till Gömda än ett verk i sin egen rätt.

Dokumentärroman

Liza Marklund och Maria Eriksson

ASYL

Petter Larsson