Arktisk poetik från Norra ishavet

helskärm

”En sicksackande / isbjörn på väg norrut / passerar isbrytaren / och blir kvar. / Beröringen / som ej får ske / kan inte utföras. / Kunskapen / bär fläckar i vitt / (skrev Lars Ahlin / om något annat / som passerade).”

Lomonosovryggen, Gunnar D Hanssons elfte diktsamling, är en sorts poetisk loggbok nedtecknad under en expedition med isbrytaren Oden i Norra ishavet. Medan ishavsforskarna under sex sensommarveckor 2009 studerar bergskedjan Lomonosovryggens formationer, formar Hansson utkast till en arktisk poetik. Den är vit, kall, smältande, (isflaks)gles och rikligt genombruten av citat och litterära referenser.

En trop som undersöks av Hansson är äventyret. I diktboken återges berättelser om djärva män som på ett eller annat sätt har försökt ta sig till Nordpolen för att plantera sin nations flagga. Äventyrarnas begär efter framgång, fara och svindlande syner, kan kontrasteras mot de skönt motsträviga inifrån-hytten-noteringar Hansson gör. Loggen kring Odens plöjande genom isen vibrerar av en lakonisk – ibland närmast uttråkad – ton som skapar en stämning av alltför lång tid spenderad i alltför mycket snö:

”Mentala bilder? Ok. En hel isöken full. En bra plats för imagism. / Om man bara vet vad man skall ha den till. Här. Och när man / kommer hem. Två sälar vid iskanten. Klarbär på en vit servett.”

Klimatfrågan har hos Hansson vidgats till att inte endast beröra de smältande isarna, utan också nedsmältningen av diktsamlingsformen: ”Den postmoderna epokens diktsamlingskris är inte Nordpolens kris, men vissa symptom sammanfaller. Båda fenomenens klassiskt metafysiska ställning är hotad.”

För läsaren framstår det dock en smula oklart huruvida den poetiska nedsmältningen främst ska tillknytas bokbranschens oe(ste)tiska legering med marknaden, eller den postmoderna poesins utgångspunkter och uttryck (”Jag har hemmavid sett en poesi i förfall”). Den arktiska poetiken skulle troligen framhålla att dessa båda aspekter kan sammansmälta.

Det är den truliga, trött-på-all-skit-och-trött-på-all-is-tonen som tilltalar mig mest i Lomonosovryggen. Tillsammans med en formmässig skitighet (noteringar, prosastycken, långa citat, översättningar och dikter på och utan vers) skapar den en organisk massa. Här hörs många författares röster i ett oavslutat samtal, ömsom varmt och ömsom kallt, mellan is och poesi.