Be om att bli plågad...

PIA BERGSTRÖM läser en roman om en ung kvinna

helskärm

Hon skriver vackert, debuterande Gertrud Hellbrand (f 1974); orden och bilderna är valda och omvalda för att ge stark känslomässig effekt, möjligen chockverkan.

"Vem vill plåga en ensam ung kvinna?" Det är frågan som jaget om och om igen ställer i ett anonymt chatrum på internet. Männen - varför föreställer man sig dem som män? - svarar i enlighet med de sadomasochistiska klichéerna: de ska binda "slynan", sätta på munkavle, risa den nakna stjärten, uppfostra" Hennes kropp reagerar med "en söt värk", "som om lemmarna fylls av mjölksyra""

Hon söker upp en professionell fotograf som har en källarateljé i en dyster villa på landet. Hon agerar modell i en tunn negligé, bunden med rep i olika utsatta, "vidöppna" och obekväma positioner. Att ligga där på betonggolvet när han arbetar med lampor och stativ får henne att känna samma trygghet som när hon som barn somnade under bordet på vuxenfester: "Sorlet ett lugnande filter" kinden mot en ljummen lädersko som kan tillhöra vem som helst."

Senare binder han henne med ståltråd, gnider hennes hud med sandpapper och våldtar henne.

Ett annat av jagets självprövningar är ett försök att leva ute i naturen med en ung man, en jämlike och "tvilling". De klär sig i likadana långa vita linnen och äter bara bär, blast och abborrar. Sexuellt försöker de växla roller mellan dominant och undergiven, men han vill aldrig vara "under", köper sprit och marijuana och lämnar henne till slut, bunden vid midsommarstången.

Hur man än relaterar det här stoffet låter det sökt, överspänt. Gertrud Hellbrand tar risker och försöker undvika patetiken genom att rensa bort alla förklaringar och låta jaget iaktta sina handlingar och känslor som vore hon en främling för sig själv. Kvinnans via dolorosa, hennes självhat, hennes rädsla för att bli övergiven och hennes konsekventa självdestruktivitet visas upp som om detta vore något att beundra, ett slags hjältemod.

Vem vill egentligen plåga en ensam ung kvinna? I fantasins chatrum trängs de våldsamma och hämndlystna. Hon ber ju själv om det, i en lek som känns mer tvångsmässigt fantasilös än farlig. Är det för att straffa sig för "den söta värken" som den unga kvinnan till slut skär sig själv, så att blodet rinner ut i den rena vita snön? ("Det enda som hjälper mot hud är vasst stål"). När hon var barn ville hon inte vara flicka (hellre Zeb Macahan eller Alec Ramsay, han som betvingade Svarta Hingsten) När hon är vuxen vet hon inte vad en kvinna är. Hon söker tröst i lesbiska relationer, men förblir otröstlig. "Ingenting hjälper mot den här kroppen. Jag är ett monster."

Trots att Vinthunden har bismak av litterärt effektsökeri är den ändå kompromisslös. Vill man inte vara ett monster kan man väl bara hoppas på nästa liv.

Roman

Pia Bergström