Med tunga fötter
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-05-12
Många av de gamla öststatsförfattarna fick problem när muren föll och kommunismen brakade samman. Tidigare fanns en tydlig fiende och i sin samhällskritik tvingades man till olika påhittiga upplägg för att slinka förbi censuren.
Men hur kritiskt skildra den demokrati och marknadsekonomi man eftersträvat?
Ivan Klima, under kommunisttiden den tjeckiska litteraturens gossen Ruda, försöker. Målet är korruptionen, maktfullkomligheten, den politiska elitens isolering från folket och gamla mönster som lever kvar. Premiärminister Cyril Florian leder en regering där mutor florerar, hans hustru är otrogen och de två barnen artar sig inte väl. Dottern inhalerar olämpliga saker och sonen umgås med radikala, regeringsfientliga element. Han har till och med fräckheten att inleda ett upprop med det utmönstrade ordet "Kamrater".
I ett läge när det mesta verkar på väg att gå överstyr får Florian nattliga uppenbarelser: en ängel som börjar bråka med hans samvete. Resultatet av dessa seanser blir ett problem för ministrarna i hans regering, men det finns nygamla metoder att ta till mot en politikerkollega som blir alltför demokratiskt anstucken.
Klima är alltså, precis som förr, ute i satiriska ärenden. Men den här gången känns det som att han tappat något av sitt tidigare goda, närmast jovialiska humör. Det som hade som bieffekt att absurditeterna gav bett åt texten.
Visst finns här små pärlor, som när ministern får för sig att åka buss, vilket får oanade bieffekter. Mötet med gamla klasskamrater, en gång jämlikar i kampen mot systemet, blir ungefär så katastrofalt som väntat och interiörerna från det sjukhus dit Florian forslas visar att det finns mönster som kletat fast i väggarna.
Men av Klimas kännemärke lättfotad elegans och kroppsnära sensualism ser man ändå inte mycket i Ministern och ängeln. Det finns långa stycken rätt mycket sobril i brygden, en bedövningens trötthet. Som satir över nyordningens trolöshet mot de demokratiska ideal som sägs vara en ledstjärna känns romanen mest som en tungfotad uppvisning i mekanisk hantverksskicklighet.
Roman
Gunder Andersson
