Barbies hämnd kommer inte

Jenny Tunedal återupptäcker en författare vars intensitet är uppskruvad till max

Jag bestämmer inte
över förfluten tid.
Den är ett
övergrepp.

Åsa Nelvins rader ur diktsamlingen Gattet, med undertiteln Sånger ur barnasinnet kan läsas som en kommentar till det svåra i att gestalta barndomen, detta förflutna rum utan ansvar och makt – för vissa ett förlorat paradis, för många mest ett fängelse.

I Gattet är det en trängsel av kvinnokroppar, utropstecken, tvestjärtar och utedass. Matos, mostrar, kattpiss, släktingars rotvälska och en flicka i hängslebyxor som skulle vilja skrika högt.

Allting är så påträngande, så oförglömligt
att man aldrig ska glömma det.

Och de är verkligen påträngande, dessa bildmättade sånger. Fyllda av fart och rasande; en intensitet uppskruvad till max. Så som världen våldsamt kommer emot barnet, kanske är det så dessa dikter kastar sig mot läsaren, tänker jag.

Ibland förstår jag inte deras form, varför raderna bryts där de gör, varför rytmen kränger så vilt. Det är som om relationen mellan lyrik och epik fortfarande är pågående kamp, och dikten tycks bitvis tyngd av allt den ska berätta.

Om tiden: sent femtiotal med kalla kriget, industrialismens Sverige, ett välstånd med tydliga gränser mot världen, tattarna, de fattigaste. Om människorna: en vimlande stor familj, där moster Äster är ett galet undantag ”i en mycket blommig klänning och det glittrar smärtsamt kring hals och armar”.

Om platsen: den smala gatan där arbetarna och deras barn bor med utedass, kaminer, träskjul: ”I Gattet faller man hela livet”. Och om man är en av kvinnorna är man fast där i ett grälande och lagande.

Allt syns genom en instängd, trängd, flickas flammande av ilska blick. Lisa blir hårdhänt tvättad i diskhon, ser tapeternas pormaskar gulna, dödar myror med Nivea. Hon springer för livet om hon kan och om nätterna drömmer hon att hon springer, eller om Amerika, ranunklar och blandrashundar. Hon känner sig ”flickaktig. Mitt underliv / är fullt av köttiga rosa stråveck och små fina spetsar. Jag är täckt av små röda hjärtan. Jag är som en barnvagn av människohud”.

Hennes klarsyn är skärande. Framtiden är också den ett övergrepp.

Vad kan då en flicka göra, som vill fly undan sin kvinnodom? Kanske följa den vita kaninen ner i under- eller spegelland. I Tillflyktens hus, romanen från 1975, med vilken förlaget Lejd för någon månad sen inledde den återutgivning av Åsa Nelvin som Norstedts nu fortsätter med Gattet, gör en kvinna en sådan rörelse. Bokens motto är hämtat från Alice i Spegellandet, men i stället för kanin finns här ett manuskript som berättaren hittar.

Detta kommenterade album om N utgör i mina ögon romanens starkaste del. I ett vindpinat, sagolikt vackert Göteborg är en ung kvinna inneboende, ibland tidningsbud och fullständigt främmande för världen. Med tiden driver hon allt längre ut i ensamhet, rusnätter och sömnlöshet. Hennes väg går bland annat via ett dockjag: en Barbie-docka som hon kammar och klär i hemsydda kreationer, en plastprinsessa som ”ska hämnas mina oförrätter – i en framtid när mitt svaga (yttre) jag gått under ska hon hävda sig med sin hårda, kemiskt framställda kropp och föra min talan”.

Barbies hämnd kommer inte. N försvinner ut i natten, ”den spegel där man inte kan finna sin bild – om man är människa”, och resten av boken kan läsas som jagets fortsättning på berättelsen om henne. Eller sig själv, så som i en spegel. Nu befinner vi oss i ”Huset” eller efter-livet, underlandet, drömmarna: ett slutet rum där fyra gestalter spelar upp ett absurt drama som möjligen handlar om gränser, och där huvudpersonen så småningom ger sig allt längre ut bland speglar, tennsoldater, domare.

”Det handlar om hur det är när man inte står ut med att vara den man blev”, skrev Åsa Nelvin om den här outgrundliga, liksom sönderfallande, romanen. Jag läser den – tätt intill böckerna om Alice – som en gestaltning av själslig spjälkning. Jaget upphör att vara någon, och närmar sig i stället ett slags deleuzianskt blivande. Hon säger: ”jag var ingen flicka. Jag var ingen pojke. Jag var det tredje könet. Jag var det som ska komma”.

För en sådan modern jungfru är framtiden, i livet eller bortom, det enda som går att stå ut med, och det förflutna sannerligen bara ett övergrepp. Men, som Marie Öhman påpekar i sitt förord: hos Nelvin handlar det stora, fundamentala övergreppet om att tiden överhuvudtaget förflyter. Det fasansfulla i att den går och går och alltid kommer till döden.

Mot slutet av Tillflyktens hus hugger jaget ihjäl en av de andra instängda i rummet – den unga, gravida kvinnan hon döpt till Maria, en sorts äggformad Klumpe Dumpe-gestalt, skör och dömd att krossas. Hon säger till den döda: ”Jag gav dig visst fel namn. Du var barnet, inte modern. Du måste dö därför att alla barn måste dö. Tiden fanns i dig. Amen”.

Alla barn måste dö. Åsa Nelvin dog alldeles för tidigt 1981, just innan Gattet kom ut. Hon var bara trettio år, men hade hunnit skriva fem böcker. I den sista dikten i boken skriver hon:

Gattet
bleknar bakom mig, vitnar med ett svagt
fräsande. Och i varje sekund upphör mitt liv
och deras.