Berättelsen om en annan man
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-09-17
JENNY TUNEDAL läser en påträngande och storslagen roman
”I början när jag kom till det här landet brukade jag berätta tysta historier. Jag brukade berätta dem för folk som kränkt mig. Om någon trängde sig före mig i kön, nonchalerade mig, knuffade eller stötte till mig, kunde jag blänga på den personen och tyst väsa fram en historia. Ni förstår inte, kunde jag säga. Ni skulle inte göra livet värre för mig om ni visste vad jag har sett.”
I Dave Eggers senaste bok är Valentino Achak Deng berättaren. Utanför Dave Eggers bok är han en ung man från Sudan, numera bosatt i Atlanta, som under flera år berättat om sitt liv för en amerikansk författare.
What is the what från 2006 utkommer nu på svenska i en bra översättning av Rebecca Alsberg (men fånigt nog under en titel som leder tankarna till vadslagning snarare än gåtor: Vad är detta vad).
Romanen är en litterär gestaltning av Dengs uppväxt i södra Sudan, där han till fots flydde undan inbördeskriget på 90-talet, för att så småningom bli en av de så kallade ”Lost Boys” som efter många år i flyktingläger fick asyl i USA.
Det är en nästan ofattbart hemsk historia: blodigt folkmord pågår, barn springer för sina liv genom mörkret, barn dör – i käftarna på lejon, i händerna på soldater, i sjukdomar och hungersnöd, i ”ett krig som förs av dårar”. Barn begraver andra barn. Världen är, som Deng konstaterar, ”i sönderfall”.
Dave Eggers är mest känd för Ett hjärtslitande verk av förbluffande genialitet, en delvis fiktiv självbiografi som berättar om hur båda hans föräldrar dog i cancer och lämnade honom och systern att uppfostra en lillebror. Pengarna Eggers tjänade på debuten har han bland annat använt till att starta skolprojekt i fattiga områden i amerikanska städer, samt till att driva förlaget McSweeneys, vars utgivning numera inkluderar inte bara snygga tidskriften The Believer och överdådigt formgivna böcker av unga författare utan också Voice of Witness-serien – ett projekt som samlar upp muntliga berättelser från exempelvis papperslösa i USA.
Det här är alltså uppenbarligen en författare som kopplar ihop litteratur med ett slags aktivism och som är bra på att göra stor romankonst av sorgliga omständigheter. (Och som naturligtvis är avskydd av många – lite för framgångsrik, lite för mycket ”vi-kan-göra-skillnad”, lite för amerikanskt hjärtegod. Jag tänker ibland att han är litteraturens motsvarighet till episke popmusikern Sufjan Stevens eller filmaren Spike Jonze – alla tre skapar verk präglade av ett slags orimlig tillförsikt, som om de verkligen tror att människornas sorgsna hjärtan ska öppna sig för varandra. Jag tycker om det.)
Eggers språk, vars rytmiska kvaliteter för första gången överförts riktigt fint till svenska, äger ett slags känslomässig precision som för det mesta är oslagbar och Valentino Achak Dengs biografi har i hans händer blivit till en medryckande, rörande och faktiskt också rolig roman. Som läsare vill man förbli nära den här texten, även när det är som värst.
Det som berättas i den här boken förtjänar all uppmärksamhet i världen, inte minst erfarenheten av många långa år i flyktingläger: ”Men vi var ingenstans. Kakuma var ingenstans. Kakuma var det kenyanska ordet för ingenstans. Oavsett vad ordet betydde så var platsen inte en plats. Det var en sorts skärseld.”
Men romanens form är också betydelsebärande. Den inleds med att Deng öppnar sin lägenhetsdörr i Atlanta och släpper in en främmande kvinna som vill låna telefonen. Hon visar sig vara en av flera rånare, och Deng kommer att berätta om hela sitt liv utifrån ett nu där han är brottsoffer.
Han riktar sin berättelse till rånarna, till pojken som vaktar honom där han ligger bunden på golvet efter rånet, till de kristna grannarna, till en receptionist på sjukhuset där han väntar och väntar på att få vård, med flera. Till människorna helt enkelt, fastän de verkar så obenägna att lyssna till hans säregna, både lite präktiga och sårbara röst och alla de skakande minnena.
Det är ett genomtänkt berättartekniskt grepp som stirrar läsaren i ansiktet. Påträngande litterärt. Först mest lite irriterande. I längden mycket hårt.
Jag tänker att det betyder att det är viktigt att som läsare förbli medveten om att det här är en fiktion skapad av en skicklig amerikansk författare. Att det är nödvändigt att tänka över det faktum att den Valentino Achak Deng som berättar för mig är en gestalt i en roman av Dave Eggers. Och att det bara är honom jag lyssnar på. Och att det bara är därför jag lyssnar.
