Kärlek & elitism

GÖRAN GREIDER läser paret Myrdals passionerade brev

"Du ungdomsdrömmarnas ranka furste - du varmhjärtade kärleksgivare - du vårtillfredsställde älskare - du allrakäraste man!" Så överflödande romantiskt kan den artonåriga Alva Reimer hälsa sin hemliga kärlek Gunnar Myrdal i ett kärleksbrev. Och Gunnar svarar i nästan samma tonläge: "Utom dig finns det ingen människa, som är mitt hjärta nära." Det är våren 1920. Sommaren innan hade den ett par år äldre Gunnar på cykel luffat runt med några vänner och fått sovplats i en loge i Slagsta, strax utanför Eskilstuna. Där mötte han Alva och en himlastormande kärlek uppstod vid första ögonkastet.

Av konvenansskäl tvangs de i mer än ett år smussla med sin kärlek och bara träffas i lönndom, i Gunnars rum på Östermalm, i Dalarnas fäbodar eller seglande på en flotte nerför Dalälven; Gunnar kom från en gammal dalasläkt. När de inte sågs brevväxlade de, intensivt, och breven sparades intill minsta papperslapp. Särskilt den ytterst självmedvetne Gunnar var övertygad om att eftervärlden gärna skulle vilja ta del av vad "två begåvade unga människor" tänkte om varandra.

Nu har historikern Yvonne Hirdman givit ut breven och därmed har den svenska välfärdsstaten fått sin egen lilla kärlekshistoria. Den är mycket rörande men knappast gripande, eftersom vi här har att göra med två unga människor med en privilegierad tillvaro. Alva tvingas visserligen ofta ljuga för sin ängsliga mor när hon stämmer möte med sin älskade, det är hon som får bära konvenansens tyngd, men ingen av dem riskerar livet även om Gunnar vid ett tillfälle leker med tanken att kliva ner från sina storslagna framtidsdrömmar och inrätta sig som folkskollärare i norra Dalarna. Hirdman har helt enkelt fått i sina händer en autentisk kärleksroman med ett lyckligt slut och i sina sparsamma och fina kommenterar har hon valt att förstärka det romantiska och litterära.

Själv har Hirdman genomgått en märklig utveckling, från att på åttiotalet närmast framställa Myrdalarna som det totalitäras hantlangare till att numera bli nästan litet för lojal med detta kärlekspar. I förordet uppmanar hon oss att inte förfasas över de tidstypiskt elitistiska förlöpningarna hos Alva och Gunnar; hon vill att vi ska sjunka in i en roman. Men läser man en roman, ja då reagerar man ju med allt vad man har inom sig och det är svårt att blunda för vad Gunnar säger när han berättar varför han gått till en prostituerad: "Det intellektuella intresset att få experimentera med en människa" samt "självkänslan att kunna kuva en liten varelses vilja intill absolut förintelse."

Gunnar berättar för Alva om sitt föredrag Massan och intelligensen som han ska hålla inför en krets utvalda. Det föredraget går att läsa i Vägvisare, ett urval med Gunnars texter, och den som läst det är nog vaccinerad mot att hjälplöst låta sig förföras av den romantiske Gunnar. Också i urvalsvolymen Något kan man väl göra, med Alvas texter från trettio- till åttiotal som Hirdman gav ut förra året, finns somligt att förskräckas över, men än mer att jubla över. Alva och Gunnar hakade på ett samhällsbygge där deras begåvning och deras, på de flesta plan, djupt progressiva hållning kunde få spelrum. Men det tål sannerligen att nämnas att det hos bägge fanns frånstötande elitistiska drag.

När det är sagt är det bara att kasta sig ut i de här känslovirvlarna. I de hundratals breven utforskar två medvetanden varandra, sköljer över varandra, spolar varandra friska och den förbluffade läsaren ser en febrig sensibilitet stegra sig. I botten ligger förstås ett urmodigt genuskontrakt. Gunnar är självklart den ledande, den som vill uppfostra det passiva kvinnliga psyket och Alva bejakar den underordningen. Som läsare tycker man sig ändå se hur Gunnar, liksom till sin förvåning, möter en själ som är hans jämlike. Visst är Alva ständigt redo att underordna sig den älskade mannens ambitioner, men ändå uttrycker själva hennes språk frihet, uppror, en sköldmös djärvhet. Ja, ibland spelar de så intensivt med varandra och med de traditionella könsrollerna att spelet någon enstaka gång välts över ända. I ett brev kallar sig plötsligt Gunnar för Alvas underdånige, lydige, tropliktige.

De går bortom sig själva, eller som Gunnar utbrister om deras hemliga kärlek: "Romantiskt. Som i en bok." Kärleken slungar in dem i den självreflexion som är den moderna känslans centrum.

Så vad visar denna brevväxling? Svar: Den omstörtande kärlekens konserverande och samtidigt omformande kraft. Är det då bra att en kärlek fläks ut i offentligt tryck? En läsupplevelse är det definitivt. Samtidigt kan jag inte komma ifrån känslan av att utgivandet av denna romantiska brevväxling stärker ett drag i samtida politik som blivit alltmer irriterande: paparazzofieringen. Anitra och Göran, Tony och Cherie, Alva och Gunnar: Vi är på väg att få en olymp av samhällseliter dit vi undersåtar vänder blicken för att iaktta de mänskliga passionerna. Då håller vi oss nöjda och glömmer att reflektera över våra liv och samhällen.

Brev

Göran Greider