Dikter på flykt

helskärm

POESI Lyckligt uppdriven i Sverige är det lätt att känna sig banal inför människors erfarenheter av flykt och exil.

Som tur är finns poesin, den konstform som vid sidan av musiken kanske bäst förmår omfatta och allmänmänskliggöra överväldigande känslor av sorg eller förvisning, och som tur är finns Jila Mossaed, född i Teheran 1948 men bosatt i Sverige sedan 1986.

I Jag föder rådjuret (Lejd), den avslutande delen i en trilogi om exilens identitetsförlust, korsförhör diktjaget sig självt: ”Jag är tidig i dag / Spegeln ser matt ut / Tom / Jag sätter mig mitt emot / och börjar”.

Spegeln återfinns också på Anders Weidars omslag, men här är glaset sotsvart vilket ger en antydan om det mörker som ryms mellan pärmarna.

Det är ett mörker som dock inte bara rymmer de egna erfaren­heterna från barndomens Iran eller barnen som i detta nu drunk­nar i Medelhavet, utan som också ger läsarens en närmast mystisk upplevelse av klotets likgiltiga vältrande genom rymden.

Mossaeds dikter klingar lika självklart och förtvivlat som hos Bruno K Öijer, och ibland tycker man sig rent av ana Stagnelius demiurg i skuggorna: ”Kanske drogs jag upp / ur det tysta svarta havet / dröjde en stund vid fönstret / visade mina nakna bröst / för månen / och försvann / i det trånga hålet / i nattens hjärta / Kanske jag var här många gånger / för att brännas ner / av kärleken / om och om igen”.

Petter Lindgren