Mitt liv som Björn
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2009-12-28
Inga-Lina Lindqvist skriver världens viktigaste kulturartikel
Hur svårt är det att vara Björn Ranelid? Det är alltid något hullabaloo på gång runt hans författarskap. Fejder och upprörda känslor. Han är överallt: radio, tv, reklampelare, landets alla bibliotek och i en glasbubbla i centrala Stockholm. Det är storslaget, gränsöverskridande – och högljutt.
Därför blir jag positivt överraskad av det meditativa lugn som präglar boken Fenomenet Björn Ranelid, skriven av litteraturvetarna Torbjörn Forslid och Anders Ohlsson. Metodiskt och behärskat benar de ut dikotomierna som uppstår när en författare rör sig mellan det förment höga och det så kallat låga, mellan Augustpriset och ”Filip och Fredrik”.
Framför allt vill de bryta ett litteraturvetenskapligt tabu: att forska på ett levande skrivande objekt. Jag påminns om en dikt av den ryska poeten Bella Achmadulina, ”Middag med litteraturvetare”, där diktarjaget utbrister: ”Men innan ni kan forska på mig måste ni döda mig!” Inte alls, visar det sig.
Forslid och Ohlsson kom för två år sedan ut med debattboken Hamlet eller Hamilton?. Där längtade de efter att litteraturvetenskapen, som trånade i sitt höga torn, likt en annan Rapunzel, skulle lyfta sig själv i flätorna och hoppa ut, rakt ner i verkligheten. Med Fenomenet Björn Ranelid gör de just det. De följer med Ranelid till en föreläsning för Lionsmedlemmar i Vinslöv, analyserar hans insats som artist, profet och ståuppare med hjälp av teaterforskaren Fischer-Lichtes teorier om performance som transformerande kraft.
Ranelids ständiga utspel om hur unik han är sätts in i en romantisk-modernistisk tradition. På så vis kan även en skrämd läsare som jag få syn på det humanistiska och idealistiska i författarskapet, bortom författarens blinkande persona.
Men Fenomenet Björn Ranelid lämnar mig ändå undrande. Forslid och Ohlsson förbigår exempelvis intervjuerna i Aftonbladet och Expressen (båda 15 september -07) där Ranelid berättar om en svår skrivkramp, depression och sina planer på att lämna Sverige. Vad är det som gör att han ett år senare är glad som en lärka och poserar halvnaken på omslaget till Magasinet Skåne?
Litteraturvetarna ger inga svar. Rapunzel samlar ihop sina kjolar och springer vidare. Befriad? Ja, det verkar faktiskt så.
Som av en händelse kommer denna höst också litteraturvetaren Christian Lenemarks doktorsavhandling Sanna lögner. Carina Rydberg, Stig Larsson och författarens medialisering (Gidlunds). Även om Lenemark inte följer Rydberg och Larsson kroppsligt är även hans bok en närgången studie av två levande författare.
I jämförelse med Fenomenet Björn Ranelids lättsamt populärvetenskapliga ton är Sanna lögner mycket tyngre – och bittrare. Lenemark provar den danska litteraturvetarens Jon Helt Haarders teorier om den performativa biografismen på den genusasymmetri som han menar att mottagandet av Rydbergs och Larssons självbiografiska litterära projekt präglats av.
Krångligt? Inte alls. Rydberg öser galla över namngivna personer i sin närhet, är kvinna och kritiseras för bristande etik. Larsson öser galla över namngivna personer i sin närhet, är man och uppskattas för utmanande estetik.
Lenemarks slutsats är att en man friare kan röra sig på den mediala arenan, tar lägre risker genom att spela ut ”det självbiografiska kortet”, och undviker den irreversibla effekten på sitt författarskap – den att författaren börjar skymma verket.
Tillämpar man resonemanget på "fenomenet Björn Ranelid" står det klart att Forslid och Ohlsson kraftigt överdriver riskerna Ranelid tar när han som finlitterär författare gör reklam för margarin. Vår kultur bejakar faktiskt männens gränslöshet.
Kan jag som kvinna vara Björn Ranelid? Jag försöker: I julas fick jag ett stipendium från Svenska Akademien. I somras skrev jag en följetong åt en veckotidning. Detta har aldrig förut hänt i den svenska litteraturhistorien. Kommer aldrig att hända igen. Dessa ord är de viktigaste som skrivits på en svensk kultursida någonsin.
Se där, det var inte så svårt.
