Sex och kyssar på gamla dar
Publicerad 2016-03-18
Sven Wollters romandebut komisk och rörande
På ett hospice i Göteborg för drygt femton år sedan insåg min älskade 82 år gamla mormor plötsligt att detta nog faktiskt var slutet. ”Vilket bakslag!” utbrast hon. Som om döden var ett irriterande streck i räkningen. Det var så typiskt henne att det har blivit bevingade ord i min familj.
Det bohuslänska paret i Sven Wollters romandebut Hon, han och döden reagerar lite på samma sätt när mannen diagnosticeras med en hjärntumör. ”Det är inte det att jag vill leva i evighet men det känns så snopet att det tar slut just nu”, säger han. ”Vi hade ju just börjat lära känna varandra”, tänker hon. De har levt i ihop i tre och ett halvt årtionde.
Det är så mänskligt, komiskt och rörande, och det är boken också. Wollter vet en del om hur man lever med döden, och han använder ledigt referenser till litteratur, film och teater som klangbotten för sin historia. Det är klart att en gammal skådis ger sin bok en och annan shakespearesk twist, och visst finns här en meningsbärande mås också.
Berättelsen lyfter till magiskt-realistiska höjder när Wollter skickar iväg sitt gamla par på en resa genom speglar och med en buss som inte nuddar marken. De möter en fransman som kallas Big Foot efter siouxhövdingen och hans älskade polske sjöman som kallas Gérard Philipe efter en romantisk filmstjärna.
Långt uppe i skärgården sitter de, två slöjdlärare och två sjömän varav en kvinna, och pratar minnen i skuggan av döden. Vinden viner, havet brusar och vinet om inte flödar så porlar i jämn takt.
Boken är nätt i formatet, vänligt inbjudande och genomsyrad av berättarglädje. Den är ett porträtt av att vara gammal och invaderad av minnen och erfarenheter, men i högsta grad sinnligt levande.
Ibland blir den lite väl mycket frustande skröna i min smak, och den är så romantisk att jag nästan baxnar emellanåt. Men så kommer det några högst nyktra iakttagelser kring saker som sex och kyssande på ålderns höst. Det senare är ”häpnadsväckande fräscht” och det är inte utan att jag ser fram emot det efter Wollters beskrivning.
Faktiskt ser jag lite mer fram emot att fortsätta leva överhuvudtaget, när jag läst hans roman. Det definitiva bakslaget kommer garanterat förr eller senare men det är rätt spännande att vara här ändå.
