Tro och uppror

AMELIE BJÖRCK om Göran Greiders nya dikter: överallt, mitt i samtiden

helskärm

I muntliga medier hör man inte alltid vad han säger: orden får en muttrande finish. I poesin hör man allt. Göran Greiders poetröst är inlevelsefull, ärlig och begriplig om än dessemellan lite tjatig. Hans nya, 286 sidor feta prosadiktbok Jakobsbrevet är på en gång ett porträtt av samtiden och av honom själv.

Mycket är sig likt från den förra diktboken, Världen efter kommunismen från år 2000. Greider skriver, nu som förr, utifrån sin erfarenhet av överlappande identiteter: som gräsrotssocialist och intellektuell redaktör, som landsortsbo, Stockholmspendlare och världsmedborgare. Urvalet är tillåtande. Dikter som, med hjälp av bevingade slutrader som "Älven flyter tigande" eller "Döden angör oss vid varandra", lyfter ur vardagsbestyren, får samsas med mera plattfotat prosaiska anteckningar utifrån aktuell kultursidesdebatt (krigen!).

Greider är bra på att med enskilda formuleringar placera tid och rum i kroppen: när han skriver "barmark som ett skrubbsår" följer hela barndomen med. Andra gånger devalveras kraften genom återbruk av figurerna. När ån "sugs upp" av sjön och skolflickorna "sugs upp" av sina villor med några sidors mellanrum är det dags för paus i min läsning.

Den osovrade dagbokskänslan påminner en del om Ulf Lundells senaste lunta - men Greiders poetik är mera genomreflekterad. "Poesin jag skriver är och förblir biografisk", klargör han: "Nittonhundratalet störtar / in i dikterna / alltid fästat vid en människa / som jag hört tala."

Genom dikternas jag-jag-jagande rader kanaliserar han mycket riktigt röster ur ett stort och delvis medieskuggat Sverige - från fikarum, verandor och perrongen i Hofors till exempel. Sådan är arbetarmodernismens - och idolen Walt Whitmans - klassiska modell att kombinera individualitet med kollektivistisk känsla. Målet: att etablera en gemensam hemkänsla i tidens ständigt växande vilsenhet. (Att Greider ser sin skrivart som motsatt en "universitär" språkinriktad poesitrend är inget jag orkar kommentera - den polariseringen har inte med några djupare bevekelsegrunder att göra. Jämförelsen är som att ställa Dylan mot techno.)

Flytten från Stockholm till Dalademokratens Falun, liksom faderns död, ger Greider ett rikligt stoff att smälta om och dokumentera. Fast visst är det lite paradoxalt att barndoms-/minnesdikterna från ett lantligare och liksom grövre Sverige, med sina nostalgiska retningar alltid känns starkast. Jag avstår från att slå upp det utrotningshotade ordet "slaggvarp", rädd att det då ska förlora sin magi. Man kan undra om dikterna från fredsdemonstrationer och dagishämtningar någonsin kommer att vinna samma lyster.

Dokumentationen av en folklig historia och nutid, detta kollektiva identitetsarbete, är nu inte Greiders enda projekt i den nya boken. Ju närmare slutet man kommer desto tydligare blir en minst lika viktig, skenbart motsatt rörelse: en längtan ut ur den historiska tiden (och bort från dialektikens deterministiska fälla).

För att tro på upprorets meningsfullhet måste man i någon mening göra sig "historielös", menar Greider. Man måste skaka av sig den förlamande känslan av lagbunden omöjlighet. I diktsamlingen manifesterar sig sökandet efter denna goda historielöshet i en orientering mot det "ursprungliga". Man hade kunnat kalla det fundamentalism, om inte det ordet varit upptaget och fördärvat.

I ett block som inte tillhör samlingens mest originella, men är viktigt för att förstå Greiders vändning, diktar han med ärlig förundran om kosmiska händelser på natthimlen. En dikt handlar också om urmänniskan i Etiopien: "där är allt det första och allt är möjligt". Samma sökande blick riktar han sedan, utan ängslan, mot den kristna grunden. Han ser Jesus i sin dörröppning hemma och vill "börja om" med honom, mötas som före hela kristenheten och det "erbarmerliga hyckleriet". Åter igen: "där står vägarna helt öppna".

I Jakobs brev, där aposteln som kom att leda den första kristna församlingen i Jerusalem talar om att man måste bli "ordets görare inte bara dess hörare", finner Greider en hettande beröringspunkt mellan aktivismen hos Jesu första lärjungar och dagens sociala gräsrotsrörelser. Samma samvetskrav, samma klassmedvetenhet. Trons och upprorets trådar löper samman.

Också detta ingår i porträttet av Greider och samtiden. Ja, också detta kristna stråk på uppgivelsens rand, speglar något större än en tänkbar privatbiografisk medelålderskris.

Lyrik

Amelie Björck