Vara i vit mans lag

JENNY TUNEDAL om nya deckare: de gamla vanliga hjältarna – och deras kvinnliga sidekicks

Huvudpersonerna i Kristian Lundbergs, Roslund och Hellströms respektive Leif GW Perssons nya kriminalromaner har en del gemensamt. De är vita, strejta män i silvrig medelålder, svåra chefspositioner och varierande stadier av självupptagenhet. De har sett för mycket, förstått för lite. De tar väldigt mycket plats med sina vanor, ovanor och temperament. De är så lika, så olika.

GW Perssons Lars Martin Johansson är en legendarisk polis, känd för att han ”kan se runt hörn” och en karl som verkar mycket nöjd med sig själv. Han äter gott, dricker gott, älskar sin fru och gillar sina medarbetare. Polisväsendet i stort är förvisso rätt klent utrustat när det gäller moral, intelligens och stake, men runt sig har Johansson samlat ett gäng där inte minst den ”lilla spetan” Lisa Mattei lyser av kompetens och god vilja.

Ewert Grens, som gormar i Roslund och Hellströms deckare, lever ensam i ett moln av sorg och skuld sedan hans fru och före detta kollega hjärnskadats svårt vid en polisutryckning. Han älskar henne och Siw Malmkvist och hatar sig själv och stora delar av sin omgivning. Om nätterna sover han på soffan i sitt arbetsrum, om dagarna dricker han äckligt automatkaffe och skriker för att hetsa sina medarbetare till nya korståg mot en ofattbart ond värld.

Nils Forsberg är en nykter alkoholist som med ögon svarta av grämelse och sorg går omkring i Kristian Lundbergs Malmö. Hans privatliv är ett ödeland och hans yrkesliv en skärva av normalitet som egentligen mest gör hans sår och tvivel djupare och svårare att bära. Jobbet som chef för EOU, enheten för Extra Ordinära Utredningar verkar han mest ha fått för att någon i ledningen velat undergräva gruppens trovärdighet. Han är en klen och ledsen man.

Att deckare handlar om vita män som skipar rättvisa är sannerligen ingenting ovanligt. Men Johansson, Forsberg och Grens är intressanta manshjältar så till vida att de befinner sig i deckare som i en samhällskritisk strävan (mer eller mindre i förbifarten) också explicit diskuterar kön och makt. Leif GW Perssons Faller fritt som i en dröm handlar om hur Johansson med stor och fast hand leder sin grupp in i jakten på Olof Palmes mördare (som enligt Johansson inte kan vara Christer Pettersson, eller någon annan ”kärring”). En klassisk berättelse om det utredande poliskollektivet skruvas upp genom att bli ett slags utgrävning av en existerande utredning som inte bara är den största i världen utan också en svensk nationalbesvikelse.

Persson har skrivit en bok som är osedvanligt full av nedsättande kommentarer om kvinnor. Hans metod för att skildra sexism är att vältra sig i den och genomgående ställa det som sägs vid sidan om det som tänks, till exempel: ”Det säger du, sa Johansson. Din lilla speta, tänkte han.”

Både effektivt och helt platt sätter författaren ljuset på det förakt som inte längre så ofta utsägs i möblerade rum, men finns där ändå. Den skicklige polisen Johanssons fryntliga lagomsexism ställs dessutom hela tiden mot loserfetknoppen Bäckströms klantighet och råa hat mot kvinnor och homosexuella. Johansson är underbar och älskad av alla, och på jobbet går det jättebra, men Bäckström straffar ut sig helt. Det är inte roligt, men obehagligt på ett intressant sätt.

Johansson omger sig med Lisa Mattei och Anna Holt, två poliser vars kompetens är så stor att den nästan överskuggar deras könstillhörighet (även om Johansson vet att de haft det enkelt på jobbet i kvoteringens tidevarv).

Greppet med goda, smarta och obrottsligt lojala kvinnliga sidekicks som både får stå för det feministiska perspektivet och trösta/dyrka/hjälpa sina manliga kollegor är utbrett i deckare. Hos Roslund och Hellström gör Marianna Hermansson, i Ewert Grens ögon undantaget som bekräftar kvinnliga polisers oduglighet, en klok analys av hur män och kvinnor som begår brott behandlas olika där hon bland annat påpekar att: ”Vi är okunniga och fördomsfulla, Ewert. Vi demoniserar manliga kriminella och marginaliserar kvinnliga.” Ewert svarar inte, utan sätter på Siwan på jukeboxen och bjuder upp henne till dans. De dansar och ”hon skrattade, hon skrattade högt”. Scenen är rätt typisk. Den visar att Hermansson minsann inte är en bitterfitta, utan en klok och varm kvinna, som förstår att Grens har ett hjärta av guld under den dåliga attityden och som vet när det är dags att hålla tyst.

Flickan under gatan är, lite på samma sätt som Faller fritt som i en dröm, delvis en sedelärande berättelse som gör en grej av att kvinnor trots allt motstånd faktiskt är kompetenta. Det är Hermansson som kan rumänska, som löser sitt fall, som klarar skivan, medan Grens klantar till det rejält när han ska rota i Stockholms bokstavligt talat undre värld – de tunnlar och gångar som finns överallt under staden.

Roslund och Hellström har skrivit en hel del om mäns våld mot kvinnor och lyckats bättre än många andra i genren med att lyfta analysen från att handla om individuell ondska till att diskutera ett strukturellt förtryck. I den nya boken, som är rakare och i mina ögon lite tristare än den suveräna antidödsstraffsberättelsen Edward Finnigans upprättelse från förra året, komplicerar de vårt sätt att tänka ”vi och dom” och betrakta vårt eget land som oskyldigt. En berättelse om rumänska gatubarn som dumpas i Sverige får spegla en parallell historia om några av alla de människor som det svenska samhället av olika anledningar dumpat.

De dumpade, utestängda eller utslängda är ständigt i Nils Forsbergs blickfång. Kristian Lundberg är troligen den som, i sin genomgripande, rasande kritik av samhället, på senare år gått längst av de svenska deckarförfattarna när det gäller att se bort från enskilda förövare och i stället fästa sin detektivs blick på de kapitalistiska och patriarkala strukturer som orsakar och möjliggör deras brott. Persson och Roslund och Hellström visar fram och sätter samman, Lundbergs deckare är snarare virvlar där språk, form och tematik samverkar till att skapa ett starkt, nedåtgående sug.

I Grymhetens stad är de svaga inte nödvändigtvis bara kvinnor eller bara invandrare eller bara narkomaner eller fattiga utan ett eller allt samtidigt. Världen är inte svart/vit, utan bara helt utan ljus, som Malmö i november. Allt ont halkar neråt och drabbar de svagaste, som ofta är kvinnor, hårdast. Forsberg befinner sig som alltid i ett sjunkande. Han har mer förtvivlan än knowhow, han står inte riktigt ut med självständiga kvinnliga kollegor, han blir på dunkla grunder olyckligt förälskad i en av de anklagade i en kopplerihärva. Han faller aldrig tillbaka på nån rörande charm, om man inte räknar hans sätt att citera Dante för sig själv då och då.

Kristian Lundberg är skoningslös och därför radikal. Det finns inga ursäkter. Inga förmildrande omständigheter för Forsberg, eller för någon annan vit man eller för mig eller för någon av oss: ”Världen är ett ord som långsamt framkallas medan vi uttalar dess namn. Vi skapar den världen, och den förgör oss i ett allt snabbare tempo. Det är som om vi inte längre har ett val, när det i själva verket är allt som finns.”