Mentalt varmbad

HANNA HALLGREN om en succéför- fattares talanger

Detta är en bestseller, tänker jag. Att skriva så att miljontals människor är villiga att lätta på plånboken. Översättas till över tjugo språk. Vinna fina priser. Att bli en egen industri - rasande framgångsrik - och ändå med schwungig enkelhet, självklarhet ägna sig åt litteratur.

Novellsamlingen Jag skulle vilja att någon väntade på mig någonstans är Anna Gavaldas första bok, men den andra som översätts till svenska (i våras kom romanen Jag älskade honom - om en kvinna vars make nyss lämnat henne för sin älskarinna). Det är noveller som undersöker identiteter och rollspel; vi möter människor som bara "lever på".

Ibland krackelerar ansiktsmaskerna - en man möter sin ungdoms stora kärlek; nu är hon döende och allt är redan förbi. En annan man förstår att han orsakat en bilolycka med dödlig utgång. En veterinär blir våldtagen av några bönder; söver dem dödligt, opererar, och syr fast "pungkulorna ovanför adamsäpplet". En kvinna ska på bröllop och döljer (god ton) att fostret i hennes höggravida mage är dött. Det är noveller som för in näring eller gift i sina karaktärers liv och hoppas på en reaktion.

När jag funderar kring Gavaldas litterära och försäljningsmässiga framgångar, kommer jag att tänka på den amerikanska litteraturvetaren Janice A Radways bok Reading the romance (1987), i vilken Radway undersöker varför en grupp kvinnor läser romantiska böcker. Ett av många svar är att de manliga hjältarna i dessa böcker är så fasligt (innerst inne, och under den hårda ytan) intresserade av kvinnor. De vill leva, älska och vara med kvinnor. Kvinnorna - inte grabbarna-krogen-fotbollen-jobbet - är centrum i deras liv. Detsamma gäller för de flesta män i Gavaldas bok (flera av novellerna är skrivna i jagform utifrån en mans perspektiv). Männen tänker på, drömmer om och lever för sin kärlek till en eller annan kvinna. I deras liv är kärleken huvudtema, och kvinnan de åtrår är deras livs (och novellens egentliga) huvudperson. Det är kvinnan, och oavsett om hon är passiv eller inte, bakom allt.

Adderar man denna manliga belysning av kvinnan med Gavaldas mycket rörliga, distinkta och liksom världsvana prosa, så kan det inte gå särskilt fel. Det spelar ingen roll att berättaren ibland hånar novellens huvudperson. Och när novellerna bryter sig loss på fantastiska och oanade vis (språkligt, berättartekniskt), så föses de snabbt tillbaka till välkända och överskådliga trakter. Jag tror att Gavaldas böcker för somliga fransyskor är vad Jan Guillous romaner verkar vara för somliga svenska män: ett mentalt varmbad. Hjältetoner.

Noveller

Hanna Hallgren